En avdankad akademikers tankar

Viva Vivica - och Roosa! :)

2012-02-10T17:15:00.006+02:00

Utställningen Viva Vivica! öppnade igår på Teatermuseet i Kabelfabriken i Helsingfors och jag hade äran att få delta i sällskap med kollegan och vännen Rose-Marie “Roosa” Peake (se bilden ovan med en spegel i Villa Frenckell – :) tack för lånet, Roosa), som nyligen publicerat en historik om Villagatan ett, dvs. Villa Frenckell (Villagatan ett – en idylls brokiga skeden”, 2012). Villan i Ulrikasborg nära havet i Helsingfors var nämligen hem till teaterchefen Vivica Bandler (f. von Frenckell, 1917-2004), som dagens utställning handlade om. Peakes välskrivna och medryckande bok har utgivits av nuvarande ägaren till villan, Cargotec Oy, och är en riktig kulturgärning i sig. Villan byggdes av föräkringsmagnaten Edvin Kaslin 1905, men blev främst känd som långvarigt hem för stadsdirektören i Helsingfors, dipl.ing. Erik von Frenckell med familj. Eftersom jag hade äran att delta i bokprojektet på ett hörn var jag också något insatt i Vivica Bandlers liv då jag stegade in i utställningen, till exempel genom att jag i höstas ögnade igenom hennes fina memoarer “Adressaten okänd” (1992) – rekommenderas varmt för envar – och också kontrollerade en del originalmaterial som finns i arkivet på SLS. Bandlers mor var den första docenten i teatervetenskap i Finland, Ester-Margaret von Frenckell (det är konstigt att ingen ännu forskat mer i hennes liv, förresten!), och Bandler, som till utbildningen egentligen var agronom, ägnade sedermera sitt liv åt teatern som långvarig regissör och teaterchef både i Helsingfors och i Stockholm.

Utställningen är en samproduktion mellan museet och Teaterstiftelsen Vivicas vänner r.f., varför utställningen högtidligt öppnades av ordförande Raija-Sinikka Hämäläinen – vi träffades redan på Peakes bokutgivning i januari på Villa Frenckell. Bland de inbjudna fanns även Bandlers hembiträde och vän, Kirsti Poikolainen med familj, som jag också hade äran att träffa vid nämna bokutgivning. Den närvarande skaran inbjudna gäster bestod till stor del av teaterfolk och många har varit personliga vänner till Vivica Bandler, så stämningen var alldeles speciell. Bandlers kärlek till konsten manifesterades även i en dansuppvisning av en av hennes vänner, Tiina Lindfors. Uppvisningen skedde mot en oxblodsröds bakrund, en lek med ljus och skuggor, bevingat – betagande. Och jag kom också på, att jag på något sätt tidigare, när jag läst om Bandler, associerat just denna oxblodsröda nyans till henne... spännande.

Uställningens posters bestod av citat av Bandlers dagböcker, brev och memoarer – hennes röst definitivt genomsyrade allt, som ackompagnerades av nämnda bildmaterial. Utställningen hade sammanställts av Johanna Lindholm, som nyligen skrivit sin pro gradu om Bandlers tid på Lilla Teatern – intressant! Utställningen omfattar två rum och består till stor del av nämnda posters med fina bilder, en del fantastiskt material av levande bilder, samt några vitriner med intressant material som tillhört Bandler eller handlar om henne eller hennes arbete, speciellt på Lilla Teatern i Helsingfors. Posterutställnignen kommer att kunna turnera runt och är påväg till Sverige och kanske också Paris, sade Hämäläinen.

Man fick en snabbt inblick i Bandlers liv genom den varma utställningen, men visst blev man även nyfiken på Bengt Ahlfors relativt färska biografi om huvudpersonen (“Människan Vivica Bandler”, 2011) – bör väl införskaffas i vår. Bandler verkar ha varit en begåvad, slagfärdig och humoristisk person av citaten att döma. Från den här utställningen tog jag denna gång med mig följande visdomsord, som lämpar sig väl som livsmotto för en projektarbetare med konstnärliga anlag: “Ingen utopi utan kalkyl. Man skall spara på tändstickor för att kunna köpa champagne”. Så sant som det är sagt!

Fräscht om Olofsborg

2012-02-07T12:48:00.001+02:00

Päivi Hakanpää & Johanna Nordman: Muurien suojassa. Elämää Olavinlinnassa. Museovirasto. Helsinki 2011. ISBN 978-951-616-222-8. 40 s.

Dags för en liten bokrecension igen, eftersom det alltid är lika roligt att berömma nyutkommen litteratur. En ny utställning lär nämligen ha öppnat i höstas i den medeltida borgen Olofsborg (föranleder troligen en sommarutflykt 2012 för undertecknad med familj), som är ett av Finlands mest kända monumentala kulturarv och under Museiverkets regi – än så länge. I samband med utställningen utgav MV även en fin och luftig utställningskatalog/broschyr, som mycket väl fungerar även som en fristående, lättläst guide till borgen och dess historia samt medeltidens borgliv. Liksom författarna konstaterar i sitt korta förord: “Till Olofsborgs historia hör både kanonmuller och vardagssysslor” (s. 3).

Texterna är många, men korta och koncisa, som är kutymen på utställningar och även gör att svårighetsgraden för forskaren ökar – man måste ha ett gott sinne för att komprimera sin kunskap, vilket är lättare sagt än gjort. För den som vill veta mer finns däremot en kompensation: en ypperligt diger, men ändå tydlig litteraturförteckning på sista sidan – det är alltid positivt att besökaren/läsaren inte underskattas.

Boken inleds med en allmän presentation av vad man känner till om borgens byggnadsfaser. Därefter inleds en genomgång av borgen bit för bit, vilket troligen kommer att fungera väl då man är där på plats, men känns även logiskt som fristående läsning. Texten varvas trevligt med bilder av arkeologiska fynd, via dem får vi en glimt av vardagslivets historia utan åldersrasism, eftersom föremål från alla epoker presenteras i samband med de delar av borgen som granskas. Och det är ju sant att livet i borgen på 1700-talet är minst lika fascinerande som livet där på 1500-talet. I bildtexterna dyker även fakta om borgens ekonomi och till och med några personnamn upp – en levande kombination av skriftligt material, bilder och materiell kultur den kortfattade texten till trots. Genom kapitel borgens kosthåll, byggandet etc. väcks helheten till liv på ett fint sätt, inte bara som en berättelse om en garnision, fastän naturligtvis även detta ämne avhandlas. Allmänt om bruk av textilier och hur borgen upplystes är t.ex. pikanta detaljer, som belyser det dagliga livets sidor. Slutet av boken är en ganska ingående beskrivning av försvars- och krigstekniska aspekter, men det är väl en nödvändighet i detta sammanhang, en borg kan väl i varje fall ses som en plats för både “försvars- och bostadsbruk” (s. 34).

Ombrytningen är luftig och trevlig med fina kartor och fotografier, dock varvad med de något slitna och kännspaka illustrationerna från Olaus Magnus. Nåja, kanske de bör användas alltsomoftast för att ens i någon mån fastna på “folklig” nivå, unika är de ju förvisso och borde hingå i den illustrerade allmänbildningen hos envar. Något som är mycket förtjänstfullt med det hela är framförallt det faktum att boken utgetts på fyra språk: finska, svenska, engelska och ryska – äntligen har man satsat och det är fantastiskt att se hur väl det även fungerar i praktiken!

Runeberg bodde i Borgå...

2012-02-05T09:44:00.006+02:00

...och i Borgå bodde jag som barn. Förutom att det naturligtvis blev många besök i nationalskaldens hem blev man även tidigt bekant med alla traditioner kring poeten och hans familj. Därför bakade vi Runebergstårtor också i lekis. Jag tror detta recept är från 1981 och det är alltså min egenhändiga kopia av det recept vi hade på dagis. Min kära mamma, som sparat allt vi barn gjort, hittade detta häromdagen och jag beslöt pröva receptet. Jag lade en kork med konjak i degen istället för bittermandelolja och lade in dem i ugnen på 200 grader i ca 15 minuter. I brist på hallonsylt toppade jag dem med en av mammas hemgjorda sylter på hallon och blåbär - hur gått som helst. :) Och sist med glasyr, förstås, fast ni inte får se slutresultatet.

Lägger upp detta fina minne här för alla och envar som vill laga sig något gott att äta Runebergsdagen till ära - och valdagen. Idag skall vi rösta vår favoritkandidat till president, n'est-ce pas? Eller i varje fall försöka delta i det som kallas "vastajytky" just nu :)

Minus för museerna - minus för oss alla!

2012-02-02T10:59:00.011+02:00

Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.

Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...

Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.

För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.

En forskares identitet

2012-01-26T10:49:00.004+02:00

Fick inspiration mellan blöjbyten och amningssessioner att skriva några rader om en ung doktorands/forskares identitet, eller hur folk numera är i kläm i sitt jobb och i sin roll på universiteten. En liten debatt påbörjades tack vare Outi Alankos blogginlägg (se länken i rubriken) av flera kolleger och vänner på Facebook, så jag kände omedelbart att "jag måste bekänna".

Om man som doktorand får stipendier av universitets fonder eller av utomstående fonder är man så kallad stipendieforskare - korrigera mig ifall jag har fel. För kanske tio år sedan kunde man be om att få ett arbetsbord på uni någonstans och kanske fick man till och med undervisa som doktorand, dvs. officiellt "fortsättningsstuderande". Så småningom förändrades inställningen i och med att en del doktorander kunde ansöka om tjänster inom "forskarutbildning" och inom "forskarskolor", men varje gång det kom upp en annons om dessa tjänster, kände jag att mitt eget - då udda - ämne om minneskultur inte riktigt platsade, så jag ansökte aldrig någonstans. Fonderna trodde dock på mig, och jag hade kanske också turen att verka intressant, så det sipprade dock in mindre stipendier i jämn takt, som ändå fick mig att tro tillräckligt på mig själv för att fortsätta.

Om man väljer forskaryrket vet man att man själv skall göra sin forskning och det kan ibland kännas ganska ensamt. Dock är kollegerna och vännerna ett enormt stöd och man söker sig gärna till aktiviteter där man kan ventilera sitt ämne och höra om andras projekt - ett sådant rum var bl. a. föreningen Glossa för mig. Ifall man har sitt arbetsrum hemma, bredvid sin säng, som ofta översållas av pappershögar och böcker uppslagna på olika ställen, känns det mycket viktigt att ens kunna ta en kaffe nu och då med kollegan - man är nämligen berövad på en "kontorsgemenskap", som alltså är få förunnad. Personligen märkte jag även att det efter några år började skava på min identitet som forskare - man var endast en svag "satellit" som ibland tangerade lärostolens seminarium, som ibland - tvärtom - kunde kännas som en stenöken p.g.a. bristen på liknande avhandlingsprojekt eller ytliga relationer till kollegerna - ja just ytliga bl.a. därför att man ju extremt sällan träffades! "Innegänget" kanske inte såg ner på en, men det kändes ibland så, fastän man försökte skaka den känslan av sig...

Under årens lopp deltog jag också i sidospår av olika slag - mindre historiker etc. för att helt enkelt för att det ju är kul och för att få mer erfarenhet inom branschen och även tjäna en extra slant i en annars torftig budget - och jobbade inom museibranschen för det mesta som freelance och tf, eftersom jag önskade jag någon gång kunde jobba där i framtiden (med facit på hand nu verkar det dock osannolikt... så det var bortkastad tid, uppenbart). När jag äntligen fick litet fart på avhandlingsprojektet igen, möttes jag plötsligt av totalt oväntad motighet, men situationen löste sig och kanske just den press jag sedan kände fick mig att arbeta extra hårt de sista två åren. Inalles tog det åtta år, vilket inte alls är längre än vad det tagit för de flesta andra kolleger, vare sig de varit närmare bundna till lärostolen eller "satelliter" likt mig.

Trots detta kände jag mig efter några år som "lösdrivare" som en ö-klassens doktorand. Jag insåg att jag sist fick höra om allt möjligt och så sker ännu idag - jag är den som kanske rent av av misstag ibland får höra nyheter från lärostolen. Ifjol arbetade jag som postdoc tack vare ett stipendium av universitetets fonder, men det gjorde att min endaste bindning till uni var att jag kunde påstå mig löst tillhöra min alma mater alltjämnt. Den enda rättigheten jag åtnjutit under doktorandåren var att jag fick ha unis epostadress och tillgång till intranätet - ja jo, två ggr fick jag några slantar för arkiv- och konferensresor. Hm - jag kan nog låta enormt otacksam för allt jag fått, men insikten att jag trots allt slutligen bidrog med en relativt ansenlig summa i och med att jag doktorerade (UM finansierar uni på basis av antalet graduerade), gör att jag nog kunde motivera denna min utläggning. Bara för att ifall någon ung, kvinnlig doktorand som känner sig inne i ett motigt skede, jobbar hemifrån alltjämt efter alla år - som en skolelev med skrivbordet bredvid sängen! - kanske kunde se litet hopp i sin situation: jag blev ändå godkänd till slut. Dock inte med det bästa av vitsord, men i varje fall.

Men i och med att jag aldrig riktigt hörde eller hör till "unigänget" helt fysiskt, har släkten alltid ansett att jag är en riktig bohem som inte "jobbar", har bara fritid och "lever på statens pengar" (yeah right - nej, inte statens, utan på stipendier som kommer från fonder som döda, fordom rika människor grundat minsann, men "vad kan man nu veta exakt... bohem är hon i varje fall"!) och äntligen borde vakna och känna kaffedoften och skaffa mig ett riktigt "jobb". Och visst, dylika projektioner påverkar också mig. Numera känner jag mig allt oftare som en amatör inom branschen... Det beror antagligen på bristen på något eller någon att riktigt ordentligt relatera sig till.

Ibland kan jag fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt doktorerade, det hela känns bara som en konstig dröm... Till all tur finns FB - mitt kollegiala "kafferum" i elektronisk form - jag tror inte jag skulle klara mig annars, utan er kära vänner och kolleger. Och hej, vad är uni egentligen - universitas - det är ju människorna - vår krets - inte byggnaderna eller byråkraterna! Kanske nästa uni bör grundas på webben - "the imagined university", som vi en gång skämtade om på småtimmarna på Nylands!? :)

Heliga Birgitta till salu!

2012-01-03T13:13:00.004+02:00

Birgittaboken "Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys" på finska som professor Päivi Setälä och jag redigerade (Otavas förlag) under Birgittajubileet 2003 har nu nått reahyllorna: jag såg den idag på rea hos Suomalainen kirjakauppa i köpcentret Kampen i Helsingfors. Löp iväg och inhandla en, om ni är intresserade - endast 8 euro! :)

Redan år 2003 hyste vi förhoppningar om att utge boken även på svenska. Senare har jag kontaktat olika förlag, men ingen har riktigt varit intresserad. I samband med att jag fick finansiering i höstas för att genomföra ett bokprojekt relaterat till Reinhold Hausen, ansökte jag även i samma veva om att få översätta denna bok. Min del av medlen tillfaller alltså båda projekten, vilket betyder att jag nu modigt kan ta itu med en översättning och fråga om intresse för utgivning senare. Eller be om mer finansiering - troligen gör jag det sistnämnda, men en sak i gången. :)

Konst på Nylands

2011-12-12T21:07:00.011+02:00

Alla barnen har i tur och ordning gjort ett besök på Nylands Nation. Därför var det även Emils, drygt tre veckor, tid att besöka klubben i nationshuset på Kaserngatan förra veckan. Jag fick nämligen äran att vara med om att organisera en konstkväll på Nylands Nation, mitt kära andliga hem vid Helsingfors universitet. Och då menar jag hemmet under den VIKTIGA delen av studietiden, dvs. tiden för organisationsaktivitet och nätverkande - viktigare än vad som än i denna dag framhävs vid själva läroinrättning (till all tur fick jag knuffar att delta i studentnationen genom farbror professor Klinge och min egen far, som i tiden var aktiv på TF)! :)

Gamylerna vid Nylands nation, dvs. alumnerna så att säga, är ämnat för alla och envar som känner sig hågade att hålla kontakt till huset och organisationen på äldre dar. Nätverket är inte särdeles organiserat, rundades 1997 av Lotta af Hällström, och träffas unefär en gång i året eller oftare beroende på ifall någon orkar ordna något mer aktivt. I några år har ja löst hållit i de lösa trådarna och organiserat en konstkväll ifjol, då Mico Bränn, presenterade verket Galleria nylandensis (2008) som sammanställde nationens konstsamling. I år fick jag för mig att vi kunde idka litet ost och vin som vanlit, men dessutom höra om våra vänner esoiternas (Eteläsuomalainen osakunta, vår systernation de facto) konstverk - de har ju även nåra gubbar hängande på sina väggar minsann. och det funkar ju väl med litet samarbete i nyländska delegationens anda.

Ett sällskap nylänningar samlade i höstas även in medel för att kunna donera ett verk av en nylänning och nyländsk konstnär till nationen, dvs. av en kvinna ur våra led, Malin Åberg. Vi inledde kvällen därför med att höja en skål för Malin och förtjusa oss över konstverket (se bilden nedan, där Emil och jag ståtar på tröskeln till den s.k. whiskeyhyllan bredvid verkets provisoriska upphängingsplats). Efter ceremonin var det dags att sitta ner och njuta av ost och vin i gott sällskap - ett tjugotal yngre och äldre nylänningar hade dykit upp samt några esoiter - och lyssna till fil.mag., kurator emeritus för ESO Anton Eskolas powerpointpresentation av esoiteernas konst. Mycket vältaligt, studentikost och intressant - fint! Esoiterna märkte dessutom att de egentlien visste ganska litet om sina konstverk och kanske behöver revidera sina kunskaper - väl så! Och om ni inte redan insett det, så bör det alltså tilläggas att kvällen var lyckad och stämningen härlig! :)

Mening

2011-11-22T12:50:00.007+02:00

Vår andra son, vårt tredje barn, lille Emil, beslöt att anlända inte helt utan dramatik. Hans mor drabbades nämligen av graviditetsförgiftning - trots att det är mycket ovanligt med tredje barnet, med samme man. Sista veckorna svullnade jag till något avskyvärt och blodtrycket började stiga - för första gången i mitt liv fick jag skyhöga tal, jag som inte varit van med dylikt. Androm till varnagel bör jag dock påpeka, att jag jobbade med än det ena och än det andra å yrkets vägnar till sista stund - jag borde nog ha lyssnat mer på kroppen och tagit det lugnare.

I vecka 39 började värkarna återkomma regelbundet, men de var så svaga att de inte riktigt hade någon effekt. De tröttade dock ut mamma ganska rejält och slutligen togs jag in på Kvinnokliniken i Helsingfors för uppföljning. Eftersom babyn nu var fullgången, i vecka 40, så beslöt man sätta igång förlossningen, men den tog inte fart förrän jag bad dem spräcka hinnorna - det var min erfarenhet som gjorde att jag kunde be dem om detta, och det hade genast effekt. Eftersom jag äntligen nått förlossningssalen fick jag därefter all hjälp jag kunde tänkas behöva och lille Emil kom lyckligt till världen bara efter fyra timmar, på Finlands farsdag, söndagen den 13 november 2011 klockan 18:11, till sin fars glädje.

Detta var min fjärde förlossning (storasyster föddes 2007, storebror år 2008 och ifjol väntade vi en liten pojke, men han var så illa skadad med ryggmärgsbråck att vi avbröt graviditeten i vecka 21) och jag måste än en gång påpeka, att jag förvisso är historiker och fascineras av det förgångna, men verkligen även vill leva mitt eget liv, idag. Särskilt då det gäller barnafödande skulle man inte vilja vara kvinna för mer än femtio år sedan, då ytterst litet i frågan om smärtstillande medel tycks ha funnits till hands. Nog för att inte heller dagens smärtstillande medel gör det alldeles lätt att föda ändå - babyn kan ju inte pumpas full med riktigt vad som helst. Det sägs i Bibeln att det skall ta ont och vara svårt att få ett barn till världen, och så förblir det väl ett tag till... Lyckan över att få en frisk liten människa i sin famn överstiger dock allt det svåra och tunga.

Vi lever våra liv på olika vis, en del välsignas med en fantastisk karriär, andra med familj, en tredje med något annat. Jag älskar mitt yrke, men ännu mer älskar jag min familj - de har givit mig en verklig mening med tillvaron på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt förut.

Birgittakongress 2011 - dag 3

2011-10-09T14:16:00.001+03:00

Dag 3, lördag 8.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige

Dagen inleddes litet tråkigt för min del, eftersom jag drabbades av yrsel och näsblod innan jag skulle bege mig iväg till kongressen. Det blev en extra stund av vila på hotellet innan jag vågade ta mig iväg för att höra kongressens sista föredrag och också hålla ett själv. Luften av krispigt höstlik, så det var skönt och stämningsfullt i staden – alla stockholmare hade väl inte heller vaknat än, före tio på en lördagmorgon.

När jag hann på plats hade redan två presentationer försiggått, men jag hann lyssna på en tredje, av Veronica O'Mara från Hull, som berättade om “Birgittas liv” i en engelsk kontext. Det handlade alltså om tre texter på middle english och att dessa uppenbarligen varit pop på sin tid. Författarna till dessa s.k. vitor är inte kända, men troligen är de på något sätt förankarade till birgittinerklostret Syon i landet. O'Mara kunde påvisa att Birgitta uppenbarligen inte sågs som ett rent svenskt helgon, utan ingick den engelska kanon av helgon man kände till och läste om, särskilt ett helgon för mödrar och änkor. Synnerligen spännande!

Efter kaffepausen blev det mer om Syon Abbey – nu ett föredrag jag personligen såg mycket fram emot eftersom det handlade om arkeologi: Stuart Forbes från London berättade om gravar som grävts ut i ruinerna av Syon Abbey. Syon grundlades som känt på 1400-talet av Henrik V och upphörde under reformationen. Nunnorna flydde dock utomlands och upprätthöll traditionen och återvände till England, Devon, år 1861 – därav kan man säga att Syon tradition är obruten fastän dess forna klosterbyggnader endast finns kvar under mark.* I de skriftliga källorna hittade man uppgifter om var systrar och bröder begravts i klosterkyrkan från 1485 under några decennier framöver. Arkeologiskt påträffades också så dessa gravar och det verkligt dramatiska skedde, då man kunde identifiera de avlidna, dvs. sammankoppla namn, dödsår och en viss grav. Med andra ord, det var ett exempel på historisk arkeologi då den är som mest berörande!

Följande två föredrag handlade om spännande konsthistoriska utredningar, där forskarna nästan måste agera som privatdetektiver i sina undersökningar. Sissel Plathe från Nationalmuseum i Köpenhamn presenterade restaureringen och undersökningen av en av de äldsta tavlorna på duk i norr, från Maribo. Målningen, som föreställer en dam med vissa attribut som en mantel, en bok, en korg med blommor, huvudduk, har ansetts vara antingen Maria eller Birgitta. Skåpet den finns i är medeltida, med birgittinska symboler på dörrarna. Mycket intressant! Under restaureringen kunde man kosntatera att tavlan troligen är från de första decennierna av 1400-talet, medan dess skåp är från ca 1450. Plathe tror att skåpet kunde ha tillverkats för tavlan för att inviga färdigställandet av klosterkyrkan i Maribos östra kor, men det dock inte säkert.

Nästa föredrag hölls av Elina Räsänen från Helsingfors, som berättade om det så kallade altarbrämet från Vittis. Det var synnerligen spännande att en birgittinsk textil jag stirrat nästan dagligen på i Nationalmuseum i Hfors under nästan ett decennium, nu fick litet mer kött på benen. Räsänen kunde nämligen lätt sabla ner påståendet att brämet som beskriver Marias liv skulle ha gjorts av en viss nunna, Birgitta Anundsdotter. Snarare verkar det som om influensen kom från Vadstena, kanske hela textilien. Upplysande!

Efter mitt eget föredrag hann jag ännu lyssna på en legendarisk forskares pågående forskningsprojekt, nämligen Ruth Rajamaa berättade om källfragment till Pirita hon under de senaste åren lyckats vaska fram. Hon hade även frågat om detaljer kring klostret – t.ex. Om upphittade fynd som indikerar skriftställarverksamhet och böcker - av Jann Tamm, som har grävt där på 1970-och 80-talen osv. Ett källarrum med brända böcker hade faktiskt påträffats, men de förkolnade resterna har inte bevarats. Tyvärr återstår endast fragment av biblioteket som någon gång måste ha funnits där. Birgittareliken påträffades dock är, fick vi höra, faktiskt just nu i Finland för undersökning. Jag antar att detta ingår i prof. Taavitsainens pågående projekt kring reliker – mer om det hör vi väl så småningom. Detsamma gäller även Rajamaas forskning.

Med långa steg lämnade jag de kaffepausande kollegerna och Birgittavännerna och drog mig ut i väntan på taxin. Trött, men lycklig. Ett verkligt lyckat seminarium och otroligt allmänbildande! Jag hoppas arrangörerna lyckas med sitt nästa uppdrag: att fixa oss en fin kongress i England och Syon år 2015 – den kan man bara inte missa i så fall!

*Jag måste lägga in något intressant här: i Amos Andersons arkiv i Hfors hittas många brev till och från dessa engelska nunnorna - detta hörde samman med intresset hos Anderson och Julius Finnberg att återuppliva birgittinerminnet i Nådendal, nå detta har ni ju hört om förr också och det ventileras i min avhandling. Jag hänvisade dock inte till just dessa brev, som resulterade i en del småskrifter som tillhört Anderson (han fick dem sända till sig av nunnorna), men det kunde man kanske “öppna upp” litet mer någongång senare...

Birgittakongress 2011 - dag 2

2011-10-07T19:35:00.005+03:00

Dag 2., fredag 7.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm

Vackert väder I Stockholm och en ny dag av Birgittakongress ,ämpligt på helgonets festdag. Den entusiastiska skaran forskare samlade klockan 9 på Riksaarkivet för att höra dagens första presentationer, av Nilds Dverstorp från Oslo och Leena Enqvist från Helsingfors. Dverstorp höll ett intressant papper baserat på sin avhandling, och jämförde två manuskript, och dryftade kring en kommersiell produktion av manuskript i Vadstena. Flera fakta indikerar att en sådan idkats där och två manuskript av samma skrivare med olika innehåll (den ena bönbok för systrarna, den andra Arbogalagen, visar att klostret producerat texter för bruk även utanför dess murar. Leena Enqvist presenterade däre mot ett tema ur sin avhandling under arbete. Hon har granskat sociala relationer utgående från idealen i bl.a. Lucidariet för systrarna, och som case hade hon Syon Abbey som dock skiljer sig en del från normen. Hon kunde konstatera att de värsta förseelserna med hårdaste straffen faktiskt till 50 % gällde sociala relationer. Straffen var även sociala: man kunde dömas till tystnad för en tid eller till och med till isolering. Nå, mer av Enqvist får vi garanterat höra i framtiden.

I följande papper presenterade Emilia Zochowska från Odense likheter och olikheter mellan allegorier använda av magister Matthias och Birgitta. De använde ofta liknande bilder för själen, synden etc. Men fortfarande är det svårt att avgöra vem av dem som blev influerad av den andra. Båda var influerade av Bibeln, men Matthias naturligtvis mer påläst med kyrkofäderna etc.

Efter en kort kaffepaus fortsatte förmiddagen med två presentationer, av Mia Åkestam från Stockholm och Angela Kappeler från Marbourg. Båda presentationerna gällde konsthistoria och Åkestam inledde med att presentera bilder inspierade av Birgittas syn på åtrå, som kan både vara syndig åtrå och den goda längtan till Gud. Mycket intressanta detaljer och tänkvärda helheter ventilerades. Kappeler presenterade därefter ett sidospår I sin forskning, om möjliga birgittinska motiv I en graduale och ett altarskåp i Tyskland. Det var ny information för många, inklusive undertecknad, att cisterciensernunnorna och premonstratensernunnorna använde krona i sin ordendräkt i norra Tyskland på 1300-talet! Jag har alltid trott det var en typisk birgittinsk detalj i klädedräkten - det kunde vara möjligt att Birgitta fick intryck av detta bruk i och med sina kontakter till cistercienserorden eller på sin stora pilgrimsfärd genom Europa på 1340-talet... Alltid något nytt, med andra ord, man lär sig på kongress.

I samband med lunchpausen bjöds vi på litet extraordinärt program. Riksarkivets personla hade plockat fram några legendariska birgittinska guldkorn för oss att titta på in situ, bl.a. Magnus Erikssons donationsbrev för ett kloster och en gravkyrka från år 1346, Diarium Vadztensene etc. I vitrinen låg också Nådendals fundationsbrev från 1438 och ståtade. Superfint - dessa manuskrpit man läst om så många gånger nu alldeles under ens ögon, ja, nu har man alltså också sett dem på riktigt.

Efter lunchen fortsatte sessionerna med två föredrag om forskningen kring medeltida fragment. Ville Walta från Helsingfors presenterade dsin pågående forksning kring fragment från Nådendal och Anna Wolodarski från Kungliga b iblioteket diskuterade Vadstenafragment. På KB och i Nationalbiblioteket i Hfors finns tusentals fragmetn från tusentals manuskript som det kommer att ta år och år att undersöka. Fragmenten har bevarats som pärmar till fogderäkenskaper, vilket är ett sätt att utreda deras ursprungliga proveniens. Ett annat sätt är att granska innehållet och ett tredje att jämföra stilar. Utmanande, man får respekt för forskning med dylika arbetsdryga projekt.

Eftermiddagens andra session inleddes av professorn i konsthistoria Kersti Markus, som presentera grundandet av Pirita kloster utanför Tallinn. Under senare år aar synen på klostrets tillblivelse reviderats och måste nu relateras till större skeenden både inom Kalmarunionen, Tyska orden och politiska aktörer i staden Tallinn. Den enorma kyrkan, som numera står som ruin, har följaktligen också tydliga influenser av den tyska ordens bygge och av liknande byggnader i Tallinn, t.ex. det stora gilleshuset och dominikanernas kyrka. Mycket intressant! Tallins elit anammade också tydlig birgittinerna. Det andra föredraget hölls av Sören Kaspersen från Danmark och behandlade fortsättningsvis konshistoria, nu den så kallade Vadstenaskolan som dekorerat diverse kyrkor med motiv om skapelsen, tydligt inspirerade av Augustinus. Motiven kopierade uppenbarligen från birgittinska källor och illuminerade manuskrpit visar tydliga paralleller till kyrkornas bilder. Detta trots att man vet att Birgitta/birgittinerna inte gärna framhöll dekoration av kyrkor. Samma stil fortatte dock i 100 år, hela 1400-talet, vilket är remarkabelt. Man valde tydligt en viss retorik, en viss världsbild, i sitt konstnärliga uttryck.

Dagen skulle ha innehållit ytterligare två intressanta presentationer, men jag måste smita iväg – mina fötter hade svullnat till och jag behövde gå ut och gå i höstkvällens sista ljus. Tillbaka på hotellet kan man återigen pusta ut och återhämta sig efter ännu en mycket givande dag kring teman i dagens Birgittaforskning.

Birgittakongress 2011 - dag 1

2011-10-06T20:48:00.001+03:00

Torsdag 6 10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige

Efter en gungig natt på norra Östersjön från Helsingfors till Stockholm kom båten lyckligt till Värtahamnen och jag kunde ta mig till Hotel Amaranten, där deltagarna i årets Birgittakongress skulle inkvarteras. Klockan var bara litet över tio på morgonen då allt redan var klappat och klart, så jag beslöt mig för att ta mig till fots längs en höstlig Mälarstrand från Kungsholmen till Riksarkivet – skönt och friskt. Lyxigt hotell, centralt – fint! Det är fantastiskt att få alla konstnader för kongressen till godo – uppenbarligen via den generösa sponsorn, Markus Wallenbergs Stiftelse för Internationellt Vetenskapligt Samarbete. Årets kongress har arrangerats av Birgitttastiftelsen, Centrum för Medeltidsstudier vid Stockholms universitet, Kungl. Vitterhets akademien och Riksarkivet.

Väl framme insåg jag att utbudet av lunchrestauranger i området verkar synnerligen dåligt. Efter några förfrågningar tog jag mig den närliggande DN-skyskrapan, där det fanns ett kargt kafé. Jag är mycket förvånad över att folk gnagade på sina torra, färdigpackade smörgåsar och sallader, sörplade i sina mikrosoppor. Besviken. Inte så värst ekologiskt eller närigsrikt detta lunchcafé. Kanske folk inte äter ordentliga luncher här, som i Finland? Mene ja tiedä. Kongressen 2007 hölls i Historiska museet och där finns en fin restaurang, och f.ö. Finns det gott om fina restauranger på Östermalm överlag, så detta var alltså ett litet bakslag. Föredrag intages bäst på nöjd mage, nämligen.

Snart var det i varje fall dags för den efterlängtade kongressen att köra igång, klokcan 14. Innan dess fanns litet tid att mingla med bekanta kolleger och vänner – kul. Key note för kongressen hölls av professor Stephan Borgehammar från Lund – ett känt namn inom Birgittaforskningen. Borgehammars föredrag handlade om Birgitta som pilgrim genomn livet och han reflekterade på ett tänkvärt sätt över skillnaderna i ett medeltida och modernt sätt att tänka: andligheten var spirituell, men i högsta grad mycket fysisk, manifesterad i helgon, deras platser och reliker. Ofta I samband med dessa platser fick Birgitta sina direkta uppenbarelser av helgonen, “Guds vänner”, som hon fysiskt ville stå i kontakt med.

Eftermiddagens första session inleddes med Unn Falkeids (Oslo) föredrag och Liber Questionum, dvs. Birgittas femte bok. En klassiker, som I detta föredrag sammanbands med litterära samtida så som Dante och kan sålunda också ses som ett politiskt ställningstagande, i likhet med samtida tänkares, mot påvens vistelse i Avignon. Estetiska och politiska aspekter är starkt sammanvävda i en mycket fysisk text, ansåg Falkeid. Det andra föredraget av Corine Schleif (Phoenix) handlade om birgittinernunnan Catharina i klostret Maria Mai, som beställde dyrbara glasfönster till klostergången. Tack vare en intensiv brevväxling får man också en bild av det kontemplativa livet i klostret. Donatorerna fick sina minnen bevarade I de fina målningarna, samtidigt som klostergången blev prydd av scener ur Kristi lidande och Marias plågor. Gången fungerade som kontemplation för nunnorna, som vandrade här i procession och sjöng. Mycket intressant!

En sen kaffepaus rundade av dagen, som avslutades med en andra session med tre föredrag. Volker Scheir (Phoenix), från samma projekt som Schleif, inledde med att diskutera tre bevarade sångmanuskript från nunnornas processioner. De liturgiska funktionerna var uppenbara, men även de estetiska och emotionella aspekterna bör lyftas fram, ansåg han. I både Scheirs och Schleifs föredrag såg jag ofta bekanta vyer – nämligen bilder från klostergången i Pirita – vimla förbi, kanske just därför att den bevarats. Följande papper presenterades av Roger Andersson (Stockholm), som berättade om problem och lösningar för ett nytt projekt – nämligen att redigera de fornsvenska uppenbarelserna. Gustav Klemmings 1800-talsredaktion är föråldrad på många sätt och efter att tiotals år av arbete med den latinska editionen äntligen avslutas, är det dags för forskarna att kavla upp ärmarna med de fornsvenska texterna. Fint att höra – hoppas verkligen att de får digert med medel för detta!

Det sista pappret för ikväll presenterades av Ingela Hedström från Stockholm. Hon ville lyfta fram sin nya forskning kring nunnornas Lucidarium, dvs. En text innehållade råd och anvisningar för hur nunnorna skall arbeta, mässor firas, klostret byggas etc. Den bevarade svenska versionen är uppenbarligen en kopia av en senare på latin, vilket gör också rekonstruktionsförsök ganska svåra. Den svenska urtexten översattes troligen till latin och tyska och behovet var särskilt stort i början av 1400-talet då orden expanderade.

Regnet smattrade på glasfönstret högt ovanför oss och det var glada i hågen, men ganska trötta, vi kunde tacka för en givande första dag för att bege oss mot hotellet. Och strax vankas middag med kollegerna – fint! Tack: hotellet med sin WLAN :)

Medeltidsarkeologi i Helsingfors - prof. Andréns kortkurs 14-16.9.2011

2011-09-17T09:44:00.008+03:00

Under tre intensiva dagar bjöd CENS (HU), Glossa och Historiska föreningen på en unik kurs i medeltidsarkeologi vid Helsingfors universitet, med en gästande stjärna, professor Andrén från Stockholms universitet. Andrén erhöll Jarl Gallén-priset ifjol och till saken hör att pristagaren håller en kortkurs inom sitt specialfält, i detta fall medeltidsarkeologi, som annars är ett sällsynt tema för föreläsningar i Finland. Andrén doktorerade i medeltidsarkeologi år 1985 i Lund och har verkat som professor där på 2000-talet samt sedan gästande forskare vid ett antal universitet (Cambridge, Sydney, Glasgow...) och är numera professor i arkeologi i Stockholm.

Och de ca 15-20 deltagarana behövde inte bli besvikna - under sex föreläsningar fick vi en mycket mångskiftande bild av vad medeltidsarkeologi (eller historisk arkeologi) innebär samt en inblick i Andréns egen forskning kring runor, religionsarkeologi och urbana miljöer som Lund och Visby. På onsdagen inledde Andrén med att berätta om hela bakgrunden till läroämnet och dess historia, vilket även tangerade i fortsättningen eftersom den romantiska bilden av det förflutna alltjämt spökar i tolkningarna. Under onsdagens andra föreläsning blev vi väl insatta i hur medeltidsarkeologen arbetar - i ständig dialog både med den materiella kulturen och de historiska texterna som källor - ett exempel gavs i hur man kan tolka förhistoriska samhällen och deras kontakt med den gamla asatron. Det viktiga är att kunna se att en kultur aldrig är statisk, utan i sätndig förändring och samverkan med andra kulturer i sin samtid. Runorna är ett uppenbart lån från latinet, men ändå sin egen uppfinning i.o.m. sitt vitt skiljda alfabet och system, och så vidare.

På torsdagen fortsatte Andrén att tala om runorna, och hur dessa måste ses som både material och text, i.o.m. att de återfinns på monument, stenar och objekt. Runorna stod inte oförändrade genom tid, utan det finns många skikt i deras bruk och hur de utformades. Likväl måste man se dem i en kontext av bild, symbol och text, som en dialog. Torsdagens andra föreläsning poängterade också hur viktigt det är att ta hänsyn till kosmologi och världsbild i förståelsen av det förgångna, trots att det är dels levande än idag - då man ser på kyrkor i romansk stil, som det finns gott om i Danmark och Skåne. Byggnaderna och objekten har sina symboliska och praktiska roller, som avspeglas i bruket av kyrkor än idag, och de romanska kyrkorna har både skillnader och likheter till de senare, s.k. gotiska, som man bör beakta då man försöker förstå det hela. Det här kan ju traditionellt härledas till den konsthistoriska branschen, men konsthistoriker bör ju även tänka på andra aspekter också, som kanske en arkeolog kan tillföra i det hela, så att säga, t.ex. den sociala dimensionen - var de levande och döda människorna finns närvarande i rummet etc.

På fredagsmorgonen ämnade Andrén framföra en allmän presentation över den medeltida staden, men tack vare att vår grupp bestod mest av doktorander och forskare, ville han hellre gå rakt på sak och presentera tre fallstudier och sin forskning kring dem - Lund, Visby och Stockholm. Lund presenterades som den ecklesiastiska staden, Visby som den merkantila och Stockholm som den kungliga - och de är naturligtvis även mycket olika till sin ålder, då Lund är äldst, Visby följande och Stockholm grundad först i mitten av 1200-talet. Även forskningen av städerna inleddes enligt samma mönster: Lund tidigast, på 1890-talet, sedan Visby och sist började man undersöka Stockholm, först på 1980-talet i egentlig mening. Tankeväckande, minst sagt.

Den sista föreläsning på fredagen handlade sedan närmare om Andréns egen forskning kring Visby och Gotland, där han särskilt ville lyfta fram de inbördes oroligheter som tidvis funnits mellan stad och landsbygd, dels på grund av Gotlands unika system att ledas av en politisk elit av fria "bönder", i förhållande till Visbys två gillen av gotländska och tyska köpmän. Det var också tänkvärt att inse, att Gotland bebotts av en betydande rysk minoritet, som efterlämnat både materiell kultur och arkitektur. Och det var inte bara krigen på 1300-talets senare del som ledde till att Gotland försvagades, utan även en ökad skrivkunnighet och förändring av handeln på Östersjön överlag kunde ha bidragit - handelsmännen reste mindre, utan sände enbart brev och behövde följaktligen inte längre besöka den forna, blomstrande knutpunkten mitt i havet. Andréns forskning har också bidragit till en mer mångfacetterad bild av den gotländska landsbygden och dess aktörer, vilket var otroligt intressant att höra.

Det var med glädje, men även med ett stänk av vemod vi avtackade professorn med en applåd strax för fyra på fredagseftermiddagen. Deltagarna kunde ha varit fler, men arkeologkollegerna menade, att kursen tyvärr sammanföll med det stora arkeologmötet i Oslo, vilket hadetömt läroämnet på forskare och studenter - synd. Deltagarna i Andréns kurs hade skinande ansikten - uppenbart inspirerade begav vi oss hemåt efter intensiva tre dagar; en resa i medeltidsarkeologin och en värld av frågeställningar som bara väcker ännu fler, fascinerande frågor.

Jupiter med egna ögon

2011-09-13T17:56:00.006+03:00

Vi hade återigen möjlighet att en klar kväll bege oss ut och titta på stjärnor med vårt teleskop TAL-1. Denna gång for vi direkt ut till Raseborg och Kudiby, till mommos och mofas landställe, där bakgrundsljuset är mycket svagare.

Vi skördade, badade bastu och grillade som sig bör på landet. Vid niotiden slocknade barnen på terrassen och mörkret föll. En underbart vacker fullmåne kunde igen beundras med teleskop, men vi hade även tur med stjärnhimlen överlag: jag lade genast märke till en klart lysande prick i öster - det måste vara en planet! Och jo, med hjälp av iPhoneapplikationerna Starguide ja pUniverse tog vi reda på att det var Jupiter som steg i öster och vi kunde till och med se ränderna med vårt lilla teleskop - en fantastisk kväll! Icke att förglömma den varma elden vid grillen, tystnaden och skönheten i en tidig vindstilla höstkväll i september när den är som bäst: inte ännu kall, inte ännu fuktig, bara vacker och lugn.

Mera bilder på Mikkos blogg - t.o.m. ränderna på planetens yta är svagt synliga på en av dem!

"Vi är romare" - professor Klinges 75-årsseminarium

2011-08-29T21:26:00.018+03:00

"Verk och inverkan" var temat på professor Matti Klinges 75-årsfestseminarium vid Helsingfors universitet idag. Hela lilla festsalen i huvudbyggnaden var fylld med förväntansfulla kolleger och elever, vänner och andra intresserade - flera hundra personer - då seminariet drog igång på eftermiddagen vid 14-tiden. Professor Henrik Meinander, som numera innehar den lärostol som Klinge verkade vid 1975-2001, inledde seminariet med sin välkomsthälsning och verkade också som dagens ordförande. Seminariet arrangerades av humanistiska fakulteten och alumniföreningen och som primus motor för arrangemangen stod doktor Kristina Ranki. Många eminenta talare var inbjudna och bland festpubliken sågs också kända politiska personer och kulturaktörer så som förre talmannen Paavo Lipponen.

Professor Juha Siltala inledde med att diskutera Klinges historiesyn i frågan om hans syn på Finlands historia som en elitens historia: som exempel nämndes universitetshistoria ur den Tengströmska släktens synvinkel, och hur aktuell denna typ av forskning nu är idag. Siltala betonade Klinges retoriska grepp, där det teoretiska kunnandet bör genomsyra själva narrationen, inte bara finnas som påklistrade teser. Klinges sätt att skriva är inte heller schematiskt - "tillfälligheter och bovar" bör även få sin plats i historien. Dessutom är hans brutalismforskning 40 år före sin tid, t.ex. i boken om lojalismen och rysshatet. Klinges ideal som professor lever parallellt med forskningsintressena: den ideala professorn lever efter ett kall, inte för att kontrollera och kontrolleras. Klinges strikta etikett och hänförelse för seremonier kan vara en källa för löje, men bör uppskattas: Klinge gör variationen mellan rollerna större - "genom niandet kan vi senare bli du med varandra". Hans verksamhet genomsyras framför allt av omsorg om kollegerna och eleverna, menade Siltala, och detta kan vi nog vara ense om - alla vi i festpubliken.

I likhet med Siltala framhävde också professor Risto Alapuro, i nästa föredrag, Klinges syn på den ryska tiden, där han enträget betonat det lojalistiska draget. Alapuro gjorde betraktelser kring Klinge som intellektuell och hans intresse för intellektuella personer i historien. I Frankrike är en intellektuell intresserad av mänskliga rättigheter, föpliktelser etc. och är inte strikt bunden till sin egen vetenskapsgren, utan uttalar sig gärna i offentligheten. Klinges publicerade essäistiska dagböcker är redan dokument över sin tid och ger en god bild av en intellektuell som blandar sig i skeendena. I detta fall är Klinges ideal också en "lojal statsintellektuell", så som han i boken "Den politiske Runeberg" (2004) skriver. Klinges förhållande till forskningsobjekten genomsyras av en strävan efter föreståelse och medkänsla (detta är ju det hermeneutiska idealet, kunde man påpeka!), där objektet ställs i en större kontext, t.ex. den finska historien mot den allmäneuropeiska. Genom Runeberg lyckades Klinge belysa en hel epok, påpekade Alapuro. För Klinge är det finska - det europeiska inte motsatser som i mången fennomansk historiesyn, utan värd en närmare granskning, ur universella principer.

Docenten och utrikesministern Erkki Tuomioja höll härefter en mycket inspirerande utläggning om KLinges provocerande historieskrivning med Kejsartiden som exempel. Klinge har inom historieforksningen vid slutet av 1900-talet fått igång en debatt som brutit den konsensus som dittills rått om synen på Finlands historia, genom att framföra sina egna, välgrundade argument. Tuomioja fokuserade på den debatt som Klinges verk Kejsartiden (1996) väckte - redan namnet var provocerande i förhållande till tidigare forskning. Polemiken blev en form av dubbelexponering av en liknande debatt, som först tidigare i Finlands historia, gällande synen på Finland under 1800-talet: nation eller stat, bättre eller sämre under ryskt styre än svenskt. Tuomioja kunde synbart rörd konstatera, att Klinge har förändraqt vår historiesyn: "Om Matti Klinge inte skulle finnas, vore det skäl att snabbt uppfinna honom".

Efter en kort kaffepaus fortsatte seminariet med docenten Liisa Suvikumpus föredrag "Romani sumus", som tog avstamp i Klinge verk med samma tema som utkom för tjugo år sedan. Citatet är välkänt och har sammanbundits med en europeisk kulturidentitet som symboliserar ett universellt bildningsarv och dess kontinuitet, framför allt genom universiteten. Kärleken till alma mater, till forskningen och studenterna har varit viktig för Klinge, vars studieresor i Europa älskats av flera generationer kolleger och elever. Genom resandet blir man en del av kulturarvet och får uppleva historiska insikter, framhöll Suvikumpu. Hos Klinge förenas rationalitet och känsla, så att hans egna erfarenheter och allmänbildning bidragit till en förståelse av det förgångna, få förunnad: att växa till en kosmopolit.

Professor Jens E. Olesen från Greifswalds universitet, där Klinge utnämnts till hedersdoktor, gästade seminariet med ett föredrag på danska om Östersjöregionen och Klinges bidrag till dess forskning. Tidigare forskning fokuserade ofta på kusterna, då Klinge har kunnat se djupare och mer analytiskt på Mare Baltikums region - gestaltad som medelhavet hos Ferdinand Braudel. I boken från 1994, som översatte till otaliga språk, lyfte Klinge fram många aspekter, som ofta glömts bort inom senare forskning. Temat om Östersjövärldens europeisering var en enormt viktig del av den debatt som pågick, då de nordliga länderna politiskt höll på att ansluta sig till EU i ett postsovjetiskt klimat. De nationella regionerna sedda ur ett internationellt perspektiv har verkat som en inspiration för många forskare, konstaterade Olesen varmt.

Det ymniga programmet avslutades med en musikalisk stund, arrangerad av professor Eero Tarasti, själv vid pianot. En Romans i A-dur av Reynaldo Hahn framfördes efter en kort presentation. Hahn var Marcel Prousts nära vän, fastän antiwagnerian. I Hahns produktion ingår operetter, operor och kammarmusik, fick vi även veta. En stämningsfull avslutning på ett mycket lyckat seminarium.

Men vad skulle ett festseminarium vara utan sin huvudperson - allra sist var scenen professor Klinges. Han framförde följaktligen sitt varma tack och ville särskilt betona de olika språken som använts - finska, svenska, danska - och musikens. Mångfald är viktigt, menade han, som bekände sig som "histfillare" snarare än humanist ( - innan "humanistiska fakulteten" fick sitt nuvarande namn, kallades den "Historiskt-filologiska sektionen", och den studerade alltså Klinge själv vid i tiden, i en anda där historia och filologi var lika starkt sammanlänkade redan i namnet som också i andan). Klinge kunde slutligen konstatera, glad över vår stora skara och de fantastiska talarna, att närvaro är viktig - fuibus! Vi var här, tillsammans, vi upplevde också detta.

Många, långa, produktiva år önskas farbror professorn! Han leve, hurra!

Se även presentationen av Klinge och hans verk på svenska på Söderströms sidor.

Nytt om livet på fyren

2011-08-27T10:24:00.024+03:00

Igår disputerade etnologen, magister Harri Nyman, om livet på fyrarna i den yttre skärgården i Finland på 1800- och 1900-talet. Ett åttiotal åhörare hade samlats i det fina auditoriet i Helsingfors universitets Arppeanum vid Senatstorget för att höra lärd diskussion - och man behövde inte bli besviken. Som custos verkade professor Lotte Tarkka och som utomordentlig opponent docent Katriina Siivonen från Åbo universitet.

Sin lectio inledde Nyman med referenser till hur fyrarna numera är kulturhistoriska monument och scener för turism: de är museimiljöer sedan automatiseringen på 1990-talet. 1987 försvann det sista fyrvaktaryrket och fyrarna förvandlades till skyddsobjekt inom kulturarvsförvaltningen. Då började även ett romantiskt svärmeri kring fyrarna, för att bygga upp deras image. 1998 deltog Nyman själv i inventeringen av fyrarna och inledde sin forskning kring ämnet - sin djupdykning i minnena, sade han. Det som påverkat hans etnologiska forskning mest är den hermeneutiska forskningen kring minnesdata, då förståelsen av objekten och informanterna spelar en stor roll tillsammans med minnenas bundenhet i tid och rum. Ett narrativt grepp är även viktig i en dylik studie, som lämpar sig väl till att behandla historiemedvetenheten, där naven är berättelsen. Intervjuerna gjordes därför på plats, på fyrarna. 1800-talsmaterialet samlades ur arkiv. Tyvärr ingick de fina bilderna inte i disputationen eller doktorsavhandlingen, men finns att se i en tidigare publikation om ämnet av Nyman.

Opponenten - trots att hon är finländare! - fokuserade sina frågor på teori och metod, vilket var ytterst välkommet. Nyman fick på detta sätt en möjlighet att visa sin breda kunskap. Till en början diskuterades rubriksättningen i korthet och den tidsmässiga avgränsningen: fokus i studien låg på de samhällen av tjänstemän med familjer som bildades på fyröarna vid 1800-talets mitt och levde där i nöd och lust fram till första halvan av 1900-talet. Fenomenet hörde ihop med förändringar inom sjöfarten och inom civilsamhället, vars tjänstemannakultur med uniformer och byggnader uppstod. Automationen var sedan slutpunkten, tillsammans med det faktum att tjänstemännen började jobba en vecka och ha en vecka ledigt, varför familjerna inte längre följde med dem ut till ön. Livet på den stundom isolerade ön under tjänstemannaepoken var en kombination av tjänst och natur.

I själva boken på över 400 sidor, är bakgrundskapitlen hela tre till antalet och först kapitlen 4-6 (s. 143-428) är huvudkapitel. Opponenten framhöll dock att en del av den teoretiska diskussionen och frågeställningen återkommer i de senare kapitlen istället för att koncentreras till början, men Nyman gav en mycket uttömmande reflektion över hur själva skriv- och forskningsprocessen ofta omöjliggör en statisk frågeställning ur ett hermeneutiskt perspektiv. Jag håller med: i något skede börjar avhandlingen "skriva sig själv", vilket även är synligt i det slutliga resultatet. Nyman kunde leende konstatera, att frågeställningen i själva verket var mycket kompakt uttryckt i presentationstexten på boken bakpärm, vilket publiken även gillande instämde i. Nyman hänvisade också till humanistens svårighet att uttrycka "en enda point" i sitt arbete - t.ex. journalisten som intervjuade honom i en kort newsflash om den förestående disputationen förra veckan ville uttryckligen att han skulle presentera avhandlingens viktigaste poäng. Vilket inte bara - går. Detta känner jag väl igen - mina naturvetenskapligt sinnade vänner har blivit mycket förundrade över att inte heller min avhandling hade en entydigt formulerad fråga, och ett tydligt svar...

Opponenten kunde konstatera att Nymans verk trots smärre kritik har många, många förtjänster: hans egen inventering och digra intervjumaterial av fyrarna och informanterna gjorde stort intryck. Kombinationen av, och likaså det mångsidiga och noggranna bruket av, källmaterialet (även arkivmaterialet) var mycket god. En del av den intressanta socialpsykologiska analysen kunde dock ha lyfts upp från fotnoterna, tyckte hon. Valet av en hermeneutisk linje var även mycket lyckad, eftersom den lämpar sig väl för etnologisk forskning där inlevelsen i informantens "värld" är avgörande för forskarens tolkningsförsök.

Nymans bok ger dessutom helt ny information om skärgårdens samhällen i förhållande till det nuvarande läget inom byforskningen i Finland. Nyman hade utelämnat en jämförelse till skärgårdens fiskarsamhällen, men man kan konstatera att fyrvaktarna och lotserna i detta fall hade många yttre symboler som skiljde dem markant från fiskarna - sin ställning som tjänstemän med uniform, planerad byggnad etc. etc. Men kanske detta föranleder vidare forskning av Nyman? Förhoppningsvis. Skål!

---

Under flera dagars tid inför denna annalkande disputation, har jag tänkt på mina egna fyrbesök: Söderskär för att bånga fåglar med Naturvetarklubben på 1990-talet, och Bengtskär dit brollöpsresan gick 2008. En gång misslyckades landstigningen på Söderskär totalt eftersom vädret var ytterst blåsigt. Realitet för fyrar, kunde man konstatera. På Bengtskär log solen i flera dagar - ett annat extremt väder som tycks känneteckna fyrlivet. Den profilbild jag använder mest på FB är tagen av min nya make just på Bengtskär, där jag njöt av solskenet på klippan med en bok i handen och en baby (sedermera Johannes) i magen.

Månen och jag

2011-08-14T13:25:00.017+03:00

Igår beslöt vi oss att åka ut till Mikkos arbetsplats för att ta oss en titt på fullmånen, och se i fall vi skulle ha haft turen att se några av stjärnfallen i Perseus stjärnbild (dessa såg vi dock inte, men det var troligen litet för mycket bakgrundsljus i Otnäs). Månen tittade dock fram bakom molnen och var alldeles fantastisk. Här ovan presenterar jag därför nu den första bild jag någonsin plåtat av månen genom stjärnkikaren (TAL, okular 25 mm, kamera Canon EOS, objektiv 35-80 mm). Jag tror jag hade nybörjartur, för den blev ganska bra! Vilken glädje att förena min kärlek till fotograferingen med detta :)

Barnen somnade lämpligt på åkturen från Haga till Otnäs och vi lyfte in dem i sängarna på Mikkos arbetsplats, där de låg lyckligt ovetande om hur kul deras föräldrar hade ute på parkeringsplatsen. Här några bildbevis: "assitant astronomer" Eva och "chief astronomer" Mikko, som drack te/vin och åt smörgåsar och hade det übermysigt! :)

Jag har alltid älskat stjärnhimlen, men inte känt mig värdig att börja syssla med astronomi som hobby. Som barn lärde min far mig de viktigaste och vackraste stjärnbilderna - min favorit är förresten Orion: bältet är så otroligt lätt att hitta och då hittar man även resten. Det var inte så mycket bakgrundsljus i Borgå stad på 1980-talet, så det räckte med att stiga upp på närmaste bergsklack i den lilla skogsdungen nära vårt hus en vinternatt och kolla på himlen. Ibland var det så klart att man såg även de mindre stjärnorna, vilket framkallade en tredimensionell effekt. För en sekund sög det till i magen, då man såg uppåt och kände att hela universum finns där, ovanför våra axlar - det är bara tyngdkraften som hindrar en att flyta ut mot dem. :)

Halleys komet var en händelse: pappa och jag klättrade upp på vårt tak och kollade på den med vanlig kikare. Hale-Bopp år 1997 kollade jag inte på desto noggrannare - den syntes ju hur länge som helst med blotta ögat, också dagstid. Den medför dock smärre rysningar - jag kan inte låta bli att tänka på galna sekter som gör självmord...

Min man Mikko har varit medlem i Ursa länge, och fick mig också att ta steget. När vi hade en extra slant i fickan köpte vi därför ett piano åt mig och en stjärnkikare (en enkel, men fin rysk TAL att börja med) åt Mikko. Men jag fick också titta, och sedan dess bara längtar jag till de mörka höstkvällarna och önskar mig klart väder.

Forskningsresor i moderskapet: antologi om och för forskarmammor

2011-08-04T17:57:00.008+03:00

En vän och kollega rekommenderade boken Tutkimusmatkoja äitiyteen (red. A. Keski-Rahkonen et al, Duodecim 2010), som jag redan ifjol hade tänkt skaffa mig, så jag beslöt slutligen att läsa den denna sommar. Bokpärmen verkar redan väl visa vad de flesta essäer i antologin handlar om: en barnvagn står nedanför universitetets trappa, en trappa som är ännu längre än den verkliga trappan till unis joniska kolonner är (och alla vet att man inte så där bara tar sig upp för trappor med barnvagnar minsann). En annan metafor ofta använd är ju glastaket, men denna visar bättre vilken ouppnåelig ekvation forskarbanan och moderskapet ofta utgör. Bokens syfte är mycket klart: “Vi vill, att förhållandena för kommande generationer av forskarkvinnor är sådana att äkta val är möjliga – vare sig det innebär att skaffa barn eller att vara medvetet barnlös”, skriver redaktörerna (s. 8, min översättning). Det fina med antologin är att forskarna representerar olika vetenskaper, vilket gör att de ofta ser på fenomenet forskning och moderskap ur sina respektive vetenskapliga perspektiv vid sidan om sina personliga – det är mcyket givande för läsaren.

När jag insåg att jag skulle få barn före avhandlingen var närapå färdig, ägnade jag först inte en tanke åt att jag måste se över min identitet som forskare, inte bara som individ. Mammarollen tycktes nästan mer läggas på mig utifrån och frågor kring min forskarstatus kom ofta från andra än från mig själv till en början. Så stigmatiserande verkar mödraskapet inom en yrkesprofil, som ännu bär starka drag av den medeltida lärda klostervärlden, där idealet är den introverta forskande (manliga) munken (redaktörernas inledning, s. 7; Itäkare s. 16 m.fl.). Forskaryrket är ett kall och får därför mytiska drag, t.ex. att det kan göras gratis, som en uppoffring. Om detta klosterideals reminens skrivs också i några av texterna. På något konstigt sätt tycker jag att alla skribenter verkar känna sig som undatag från någon gudagiven norm. Och ändå – här är en bok fylld med forskande mammor. I flera generationer, dessutom.

När jag tar mig en funderare på mitt eget nätverk inser jag mycket snabbt att de flesta kvinnliga forskare jag känner också är mammor. Då är man ju inget undatag längre, utan man borde ju vara normen. Och ändå verkar det motigt, decennium efter decennium. Aristoteles och hans anhängare applåderar: kvinnan ses fortfarande som undantaget från mannens “människa”, även här. Trots att de flesta skribenterna i boken konstaterar att moderskapaet snarare gör en mognare som forskare, än verkar som ett hinder (t.ex. s. 9; Isola s. 59) – och det håller jag sannerligen med om. För den mytiska bilden på forskning håller inte sträck – det är inte ensamt, det är kollektivt: man pratar med kolleger, tar sig en kaffe, deltar i konferenser och det skrivs även ut i detta verk (t.ex. Mäntymäki, s. 29).

Berättelserna är trösterika, vare sig de dryper av bitterhet eller av glädje över överlevnad. För ibland verkar det hela gå ut på ett otroligt hårt kämpande, som i värsta djungeln. Kanske det inte bara beskriver forskarmammans värld, utan avspeglar vårt arbetsliv överlag just nu (fortfarande har jag inte lyckats läsa Sihvolas Työelämän huononemisesta, men det borde man alltså dedfinitivt göra, för frågar man runt verkar det lika j*vligt i bransch som bransch!). En forskarmoders bana verkar dock aldrig ha varit enkel. I de essäer som behandlar två, eller till och med tre, generationers forskarmammor kommer det väl fram hur lika förhållandena är, vare sig det handlar om 60-talet, 80-talet eller 00-talet. Här och där nämns diverse organ som har haft som agenda att främja jämlikhet inom det akademiska, men deras verkan verkar ganska lam om man får tro författarna och berättelserna i denna bok.

Många texter är mycket deprimerande läsning, men andra inger hopp. De flesta skribenterna uppger sig vara fullständigt ekonomiskt beroende av sina partners för att klara ekvationen som deltidsmammor, deltidsforskare, och visst – det håller jag med om. Men jag klamrar mig hellre fast vid dem som uppmanar mig till att älska mitt forskningsämne, älska mina barn – att vara en människa som trivs med sitt liv och lever det till fullo, just nu, många osäkerhetsmoment till trots: “Då jag märker att studenterna inspireras och lär sig på en kurs jag handlett eller då mitt skrivarbete glider framåt efter en lång svår period, eller då min dotter slänger sig om min hals då hon kommer från dagis – då vet jag att jag trots allt har valt det goda livet. Ett tungt och gott”, skriver Susanna Itäkare (s.22) min övers.). I likhet med de flesta av skribenterna har jag också forskat mig igenom mina graviditeter och vid sidan av skötseln av hem och barn. Tack vare våra mjukismän har hela bördan av hemmet inte heller vilat på oss. Det finns alltså mycket positivt att känna igen sig i. Här vill jag nu citera några goda visdomar jag noterade i essäerna. Många har fått hjälp av partnern, föräldrar, vänner – alla bidrar till att stöda forskarmamman i hennes svårigheter (t.ex. Mäntymäki, s. 29), och det skriver jag under. Banden människor emellan blev bara starkare. Många av skribenterna har jobbat hemifrån (t.ex. Eväsoja, s. 40 m.fl.)– jag borde definitivt fått veta detta redan tidigare, eftersom jag trodde jag har varit ett undantag, fastän det varit fullständigt “normalt” att inte jag heller haft ett särskilt arbetsrum. Avsaknaden av fastslagna tidtabeller är tvärtom en god sak, konstaterade många av skribenterna, och det håller jag definitivt med om.

En del har till och med vågat lägga in sina mammaledigheter i sin cv (Vuola, s. 40)! Själv fick jag förundrade blickar bara för att jag lagt in man och barnens födelseår i punkten “civilstånd”, men nu överväger jag faktiskt inte längre att avlägsna dem därifrån, vilket jag gjort nu och då. Anna Rotkirch skriver att normen för att se en kvinna som antingen hemmafru eller karriärist inte är nordisk, utan snarare amerikansk. I Norden är inte antalet barn bundet till social status et.c etc. Hon tycker att man I Finland talar för litet om de goda sidorna med att vara förälder (s.91-92). Många andra önskar även att en tudelning av det hela bör avta (t.ex. Honkasalo, s. 137). “Graviditet, födsel och moderskap verkar inte passa in i den modell av rationellt tänkande, som samhället ostrar oss till. Jag tror därför att många speciellt teoretiskt inriktade kvinnor upplever moderskapet som en svår tid, till och med som en kaotiskt brytning i personligheten”, och därör vore det viktigare med en mer holistisk männiaskobild, skriver t.ex. Annamari Huovinen (s. 193). Det håller jag deinitivt med om och det börjar med oss själva: “Vi mammor kan skapa en förändring genom våra egna liv”, skriver Jonna Tuppurainen (s. 195).

Med andra ord: det var sannerligen en tankeväckande bok, som har ett syfte – den bör läsas av alla kvinnor (med eller utan barn) som arbetar inom en forskningsbransch, eller så att säga, lever ett forskarliv. För lika krävande som för mödrarna i boken, har det kännts för mig att vara både forskare och mor – man måste vara båda helhjärtat, samtidigt. Men det är möjligt, man måste vara optimist, för att citera Eija Tuominen: “Jag vet att jag som mamma och forskare inte behöver vara perfekt – det räcker att jag är tillräckligt bra” (s. 37). “Jag är forskare till min livsstil. Forskning, underingar och en forskande blick är mitt sätt att se på samhällelliga ting och fenomen. Det är att man plockar en sak här och en sak där, och sammanfogar bitarna”, skriver Anna-Maria Isola (s. 64).

Och det börjar med att man själv föregår med gott exempel och håller andan uppe, låter sig inte nedslås och (obs!) slår inte heller ner på andra. Senast för en vecka sedan var jag med om en situation, där en kvinna kritiserade en annan kvinnas val inför en kvinna, som gjort samma val. Och kritiken uttalades vänd mot en man, dock så högt att den uppenbarligen var ämnad för alla närvarande. Föregående minut hade hon kritiserat den alltför mansdominerade forskarvärlden... I en annan situation köade jag för en buffé och hade tagit bestick och tallrik, påväg att följa efter föregående dam och ta för mig, då en ung kvinna plötsligt dök rakt in framför mig, råffade åt sig bestick och tallrik, och med orörd min började ta för sig. Jag blev ganska ställd, men måste bara konstatera att detta är dagens värld: snälla barn väntar och blir utan. Och mammor är minst lika stygga mot andra mammor - alltid fyllda med kritik, och känner ingen skam över att verkligen få det ur mun, skriver åtminstone Elina Berghäll (s. 152). Och ändå, jag vill inte vara sådan, jag vill vara snäll och visa hänsyn både då det gäller ord och beteende. Åtminstone sträva efter det, för det är svårt och kräver förvisso ansträngningar.

Snälla systrar, kan vi inte sluta tala om att vi bör få det bättre och börja agera i vardagen istället: man måste visa nåd mot både sig själv och sina systrar, annars blir det bara “kärringsnack” av allting. Lyckligtvis har jag många goda förebilder, dem vill jag följa. Uppmuntra, och världen uppmuntrar oss! The world is what we make of it.

Museibesök i Stockholm

2011-08-04T17:54:00.007+03:00

Onsdag 3.8.2011
Stockholm

Idag steg jag upp till en vacker och het dag i Sveriges huvudstad. Dagen kunde mycket väl ha inneburit arkivbesök, men RAÄ håller stängt ännu en sommarvecka, så dagen fick bli närmast rekreation och läsning för forskarmamman, vilket i och för sig gör extremt gott.

Jag började därför med en bok och kaffe i Östermalms gamla fina saluhall (se ovan). Jag kunde ta bussen 76 från hotellet i hamnen direkt till Nybrogatan jag gått upp för så många gånger förr, till Östermalms torg. Saluhallen har även en härlig restaurang i övre våningen, Örtagården, som serverar vegetariskt och som jag rekventerat ofta, dock inte idag. En fläkt av Helsingfors hade kaféet etersom det var frågan om “Robert's coffee” som även tycks ha öppnat här.

Klockan 12 öppnade Stockholms medeltidsmuseum, så jag skyndade dit via metro (eller tunnelbana, som det kallas här) till Gamla stan. Museet är beläget under Norrbro vid Riksdagshuset nära kungliga slottet, och dess historia är sammanknutet med det Riksdagen. Under försök till att utvidga Riksdagshuset fann man nämligen medeltida lämningar och beslöt att freda dem och grunda ett museum här. Enorma utgrävningar gjordes på 1970- och 1980-talen fick jag lära mig av en dvd i början av utställningen. Därför finns också tre fasta fornlämningar inom själva museets väggar, däribland en 55 m lång bit av stadsmuren daterad till 1500-talet (se bilden nedan). Utställningen hade uppdaterats sedan jag senast var här – det var flera år sedan – och inleddes exempelvis med en 3-D-visning av en rekonstruktion av staden på 1500-talet. Utställningen hade även prytts av trevliga vaxdockor här och där som definitivt levandegjorde den ytterligare. I sommarens visstidsutställning, “800 kilo ben”, trodde jag inte först mina ögon när texterna var på finska, svenska och engelska! Vid en närmare granskning kom det dock fram att utställningen var en samproduktion med Aboa Vetus, vilket gladde mig stort.

Överlag är medeltidsmuseet ett museum värt att besöka både för liten och stor, och det har mycket att erbjuda. Böckerna är även extremt billiga i förhållande till våra höga bokpriser i Finland, så det lönar sig att plocka på sig både nya verk och klassiker. Denna gång inhandlade jag – äntligen – Göran Dahlbäcks kända verk om det medeltida Stockholm, ursprungligen utgiven 1987, men ofta hänvisad till ännu ibland idag – för bara 85 SEK!

Efter museibesöket var jag redan hungrig så jag tog mig med ett par bussar via Linnégatan till Historiska museet vid Narvavägen, nära Skansen. Museet är en berömt (grundat under Andra världskriget för att presentera den nationella historien!), men har en inträdesavgift, vilket är synd i förhållande till många andra museer (t.ex. Medeltidsmuseet) som är gratis. Om man tidigare sett utställningen drar man sig för att betala för den pånytt, trots att den presenterar många fina fynd och “klassiker”. På innegården presenterades vikingarna för barn i form av minitaryrer av vikingaskepp etc., lade jag märke till. Typisk kassamagnet sommartid, antar jag. Min avsikt var dock att inta en god lunch i museets restaurang, där jag ätit gott så många gånger förr. Denna gång var det ändå en besvikelse: pastan var nästan rå snarare än al dente och såsen smakade galla, litet mera salt kunde även ha gjort susen. Nå, man kan inte alltid lyckas. Huvudsaken var att fylla magen inför avfärden med buss 76 mot hotellet och terminalen, där båten redan väntade på en återvändande forskarmamma. Busstrafiken får 10+ av mig denna gång, det är dock säkert.

Arkivresa till Uppsala

2011-08-04T17:52:00.008+03:00

Tisdag 2.8.2011
Uppsala

Igår reste jag från Helsingfors till Stockholm med båt för att göra en snabbtitt i ett arkiv vid Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt skulle jag få några dagar forskningsledigt från familjen, så ett par böcker hängde även med i bagaget.

Idag gick resan med tåg mot Uppsala, där jag besökte Carolina rediviva (se bilden ovan) och Sven Stolpes arkiv för en miniartikel, vars material består av några brev som jag stötte på då jag gjorde min doktorsavhandling. Ämnet behöver dock litet mer bakgrundsfakta än vad jag först trodde, men det måste jag bygga mer på igen tillbaka i Helsingfors. Detta är dock vad jag mest älskar med detta yrke: att få fördjupa sig i något, någons berättelse, någons kvarlämnade tankar, se vad det länkar till mer allmänt, eller helt kuriöst. Men en fornforskare bör även vara lika intressad av nuet. Förutom arkivet var det nämligen även människor jag ville möta.

I Uppsala stämde jag träff med Åsa Larsson, vars blogg jag hittade vårvintern 2010, och hon har även följt mina tweets och min blogg tillbaka. Det var fint att få möta en webbkontakt face to face och inte bara face book så att säga och det var kul att inse hur mycket man kan diskutera på bara en flyktig fika (vi gick alltså på kaffe, som vi säger i Finland) i bibliotekskafét: om humaniora i Sverige och Finland, om kvinnan som forskare, om musei-, arkeologi- och universitetsarbete etc. Vi kunde konstatera att webben är viktig för oss: en chans att etablera nya kontakter utan en medlande part så att säga, utan direkt. Via twitter kan man ju exempelvis följa just de man vill – jag följer t.ex. arkeologer eller museer etc. runtom i världen och kan följaktligen bara se positiva sidor i sociala medier, åtm. för tillfället. :)

Det vare roligt att röra sig i en bekant stad som Uppsala igen. Här har jag gjort många fina arkivfynd, här har jag varit på inspirerande nations- och forskningsresor flere gånger förr. Mellan domkyrkan och biblioteket ligger dekanhuset (Uppsala universitet) där jag faktiskt hållit ett föredrag år 2003, om Birgittaforskningen, för Kyrkohistoriska föreningen (se ovan). Innan jag reste hem igen, måste jag natruligtvis och ta mig en sväng till domkyrkan och de bekanta kapellen. Särskilt det kapell, där en Birgittarelik finns och gravstenen för Birgittas far Birger (se den mörka bilden nedan). I samma kapell finns också kung Eriks reliker, som betytt allt för denna plats. I ett annnat kapell fanns dock minnen över moderna välgörare i form av en utställning över Dag Hammarskölds liv. Det har gått 50 år sedan hasn död i år. Något att begrunda. Utanför kyrkan, vid absidet står flera runstenar på rad och vittnar om platsen betydelse och ålder. I bakgrunden finns nyare byggnader, av vilken en är viktig för mig, dvs. Värmlands nation, där jag haft kul så mången gång (tegelbyggnaden längst t.h. på bilden nederst).

Tillbaka i Stockholm träffade jag en gammal skolkompis, som gör karriär i staden. Vi gick ut och äta på Södermalm, som verkar vara en livfull trendstadsdel i likhet med Berghäll hemma i Helsingfors. Jag råkade också ha tur med bussen som gick tillbaka till hotellet i Värtahamnen – den linjen råkade precis passera Söder, så snart var dagen all och forskarmamman tillbaka i hamnen igen.

Kuriöst i Mellansverige del II - Omberg

2011-07-29T00:13:00.005+03:00

24.7.2011
Vadstena-Ljungby

Vår speciella sommarresa till Sverige fortsatte genom Östergötland ner mot Småland, för att hälsa på släktingar. Klassiska platser nära Vadstena är naturligtvis Omberg och för den medeltidsintresserade, speciellt klosterruinen i Alvastra (se bilden ovan). Cistercienserna slog sig ner här år 1143 och vid den mäktiga anläggningen har även Heliga Birgitta vistats i sina dagar, nyss hemkommen från sin pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Hennes man Ulf insjuknade på återresan genom Frankrike, men klarade sig hem. Han vistades därefter till sin död i Alvastra kloster och blev begraven i klosterkyrkan. Hans gravsten har dock plockats bort och finns numera i Historiska museet i Stockholm. Men han finns kanske kvar någonstans i marken under klosterkyrkans ruin, som är välrestaurerad och utförligt undersökt. En rekonstruktion av klostret i sin glans finns vid ruinen – praktiskt i betong, som gör den hållbar (se bilden nedan).

Efter litet spring på ruinen tog vi oss vidare ner mot E4:an och Jönköping. Landskapet man passerar vid Vättern är paradisiskt – Mikko kom att tänka på Schweitz, med höga kullar och djupa dalar och skimrande vatten. Jag kommer alltid att tänka på hur falsk skönhet de är, som kan dölja också fara: John Bauer med familj hamnade i sjönöd på sin korta båtresa över till Visingsö, båten kapsejsade och så även den lilla familjen med den. Vättern är djup, inte att undra på att man byggt ett fäste mycket tidigt på Visingsös spets.

Inte så långt senare var vi framme i Ljungby, vår destination. Vädret var svalt och litet omväxlande, vilket lämpade sig väl för oss “klimatflyktingar” från den tropiska värmen i Finland.

Kuriöst i Mellansverige del III - Ljungby

2011-07-28T13:20:00.028+03:00

25.7.2011 (Aposteln Jakobs dag!)
Ljungby

I Ljungby finns mycket att se, eftersom orten inte ligger i ljunghedsområdet, utan den bördiga småländska bygden, som varit bebodd i tusentals år. Efter frukosten begav vi oss ut i det härliga sommarvädret (litet moln, litet sol, några droppar regn emellanåt) och började med att besöka Kånna högar (se bilden ovan), som är ett av Smålands största höggravfält och varit i bruk åtminstone under bronsåldern (ett röse) samt senare ca 400-1000 e.Kr. under järnåldern. En exotisk syn för finländare, som är vana med jordblandade låga stenrösen från samma tid (höggravfält i Finland kan främst ses på Åland). Platsen handlade även om historiebruk. På en av domarringarnas stenar fanns sentida runor ristade: “Amstihl föd 1799 sirat 1822”. Torde syfta på A. M. Stihl, som på så vis ville legitimera sin närvaro på platsen I ruinromantisk anda (se bilden nedan). För övrigt älskade barnen att springa på området och vi gjorde även ett välkommet kantarellfynd.

Ljungby centrum bjuder även på hällristning och runsten, men vi styrde kosan mot ett annat berömt ställe i närheten, dvs. till Älmhult, som väl numera mest är känt för att ha byggt den första IKEA fabriken och affären. Kamprad är född i närheten, i Agunnaryd. Enligt legenden erbjöd han fabriken och affären till Ljungby, men politikerna hade tackat nej. Ett brakande stolpskott, bör man väl konstatera. Men vi for inte till IKEA, utan till Carl von Linnés barndomshem i Råshult (se bilden nedan). Stugan var liten, men ståndsmässigt inredd för medlemmar av prästeståndet, med målade och kalkade väggar och tak, en stor sal med två bord (se följande bild), skrivkammare och kök.

Trädgården runtom presenterade gamla nyttoväxter och i ett härligt kafé fick vi ekologisk grönsaksoppa och gratäng till lunch. Barnen älskade en liten grön lekplats med miniberså och husdjur snidade i trä – Johannes älskade att “mata kon” med en liten hink och man kunde “rida på grisen”. Det behövs inte mycket för att roa små människor – de orkade längre här än på någon av MacDonald's konstgjorda lekplatser med plastrutschbana. Ett störande element är att tåget dundrar förbi precis bakom den anrika stugan. Hur är det möjligt att det tillåtits? Även på var sin sida om Kånna gravfält skymtade två stora industrianläggningar. Inklämt kulturarv, kunde man krasst kosntatera. Och ändå består det längre än någonsin tågbanor och moderna hus, som ju lätt jämnas med marken bara efter några år ifall de får förfalla. Ödets ironi, kanske.

Innan vi åkte tillbaka till vårt kvarter, besökte vi ännu en lummig bokskog (se ovan). Här börjar alltså Mellaneuropa så att säga. I det gröna ljuset är den bruna mattan av undervegetation idealisk för ritt, bara som exempel. Jag fick geanst Robin Hood-associationer. En fin dag med andra ord, och med många möjligheter för barn att springa och leka – utan att direkt åka till något för vuxna så odrägligt “barnland”.

På kvällen tog vi en promenad till närbutiken och passerade Elverket och ån, som går genom Ljungby. Vid denna fors har man vadat över redan för tusentals år sedan, läser vi på en skylt intill bron. En första bro byggdes här 1870, men den vi går på nu är av litet senare datum. Elverket byggdes här redan 1895, men nuvarande byggnad (se bilden ovan) är från år 1910. Numera ger vattenverket endast några procent av den el som staden behöver, men vackert så. Kuriöst.

26.7.2011
Ljungby - Stockholm

Dags att resa hem igen efter flera uppfriskande dagar. Särskilt då det gäller vädret, som var somrigt, men svalt (ibland sol, ibland moln, litet regn, litet blåst) - inte tropiskt som i Helsingfors numera, utan litet som somrarna på 80-talet. Klimatflyktingarna begav sig alltså ut på E4:an igen.

Denna gång, påväg norrut, rastade vi i legendariska Brahehus i Gränna. Per Brahe d.y. (så viktig även för oss finländare) lät bygga detta residens på 1600-talet och hans brorson tog över år 1680. Slottet drogs dock in till kronan och brann ner till en ruin invid Vättern. Vyn från slottet ner mot sjön är hisnande. Det är förståeligt att platsen sedermera också var "offer" för ruinromantik på 1800-talet. För tillfället pågår här restaureringsarbeten - det är vardag för borgruiner överallt. Efter en bit mat var vår nästa anhalt Stockiholm och vår roliga resa i Sverige i år redan all.

Kuriöst i Mellansverige del I - gäst hos SSB

2011-07-28T10:25:00.011+03:00

Vadstena 23.7.2011

Idag har SSB firat heliga Birgittas dödsdag, eller himmelska födelsedag, med pompa och ståt. Programmet började redan klockan 7 i morse med matutin och klockan halv nio med högmässa. Barnen orkade inte vara med så länge, men för en god stund kunde Helena koncentrera sig på ljusen, musiken och prakten under mässan. Därefter följde frukost och sedan blev det snart dags för sext klockan tolv. Mikko och barnen tog sig med besked en tripp till Kolmården på ca 1,5h körväg mot Stockholm på E4:an, medan mamma efter sexten höll ett föredrag utgående från sin avhandling om historiebruk i Nådendal. Det var otroligt festligt att få hålla föredrag från prediksstolen i självaste Vadstena klosterkyrka för ett hundratal personer varmt engagerade för SSB.

Under en paus på förmiddagen tog jag tillfället i akt och besökte Vadstena klostermuseum, vars öppnande jag var med om 1.6.2003, då jag dock inte hann besöka själva utställning på grund av det stora jubileets ymniga program och digra besökarskara. Jag hade dock besökt utställningen mitt uppe i sitt bygge med professor Matti Klinge, under ledning av ambassadör Lars Bergquist, år 2002 då vi besökte Vadstena för att planera jubileet. Nu var det fint att äntligen få se slutresultatet, så många år efteråt. Men utställningen var verkligen imponerande, belägen I det gamla Bjälbopalatset, med less is more utställning om både klostret förr och birgittinerna idag. I bottenvåningen fanns en gammal ugn synlig, kanske från 1200-talet (se bilden ovan). Mycket fina vaxdockor levandegjorde interörerna i systrarnas celler i andra våningen, och rummen beskrev mycket väl pilgrimsresornas betydelse, liksom livet i klostret med t.ex. bryggeriverksamhet. Som souvenir införskaffade jag mig en kopia av ett medeltida spilgrimsmärke från Vadstena, med heliga Birgitta (se bilden, där även museernas broschyrer och SSB:s programblad finns i bakgrunden).

Efter föredraget begav jag mig ut på stan och till det lilla stadsmuseet (se bilden nedan), som upprätthålles av frivilliga krafter, museiföreningen som grundades 1934. I den lilla gården bredvid rådhustorget presenterades stadens historia i tre små våningar: i källaren fanns en introduktion, i mellersta våningen presenterades borgarlivet på 1800-talet med ett fint dockhus och ett pampigt möblemang från Holmska gården (donatorn Holms hus har sedermera rivits, men även utanför på gården står en kvarleva av hans egendom: ett fint litet lusthus med en kulört flaggstång), och i övervåningen presenterades stadens historia på 1500-talet i en nyöppnad utställning från 2010. Via några borgare kunde man förstå stadens liv genom skomakarens, guldmedens, kvinnans, slottsbyggarens: imponerande kompakt!

Snart var det dags för högtidsmiddag och jag hade som gäst äran att få sitta i honnören, och vara bordsdam åt ambassadör Fredrik Vahlquist. Han är för tillfället Sveriges ambassadör i Kroatien, men som Birgittiavän har han även verkat som sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Som känt är har ju Vatikanen sitt eget sändebud, naturligtvis, eftersom staten existerat sedan 1929. Det har varit Vahlquists, som tidigare var minister vid ambassaden i Helsingfors, förtjänst att jag fått kontakt med SSB i tiden och att utgivningen av avhandlingen blev möjlig.

Efter den fina middagen firades andra vesper och därpåföljande högtidsgudstjänst med en vacker, skimrande ekumenisk procession. Birgittinernunnorna deltog nämligen även längst bak i kvinnotåget (se bilden) bakom Kristi/Marias fana. Det var fint att uppleva klosterkyrkan med levande ljus, och kvällssolens strålar silade vackert in löver altaret då vespern började (se bilden nedan). Jag vart för trött för att kunna delta till slutet, men nöjde mig med detta – alla intryck var härliga att ta med sig hem denna kväll.

Sverige - inte så avdankat del II

2011-07-25T17:09:00.005+03:00

22.7.2011
Stockholm – Vadstena

Vi steg i land i tropiskt väder i Stockholm och tog genast kurs mot E4:an söderut. Första kisspausen höll vi vid legendariska Kungens kurva, på en McD. Enligt tradition hör namnet ihop med kung Gustav V, en bilresa och hans chaufför, men sanningshalten i berättelsen är tvivelaktig. En riktig “invented tradition” jag deltagit i flere gånger är dock att man på Borgå Naturvetarklubbens resor genom Sverige vid ankomsten brukar slänga ur ett armbandsur från bussens vädringsfönster i kurvan. Historien lär komma från att detta hänt någon i klubben för många, många år sedan (klubben hann uppnå en respektabel ålder av 40 år ifjol).

Vägen fortsatte söderut på E4 och vi passerade en efter annan historiskt betydande ort, t.ex. Nyköping, vars rastplats till och med dekoreras av en stor nyckel (ansluter till faserna i maktkampen mellan kung Birger Magnusson och hans bröder hertigarna Valdemar och Erik i början av 1300-talet). Utanför Norrköping höll vi nästa fastfoodspaus och barnen fick leka litet i rastplatsens rutchbana, vilket var uppskattat. Snart anlände vi till Linköping, biskopsstaden under vilket även det forna birgittinerklostret i Vadstena var underställd. Linköpings domkyrkas torn syntes ända till motorvägen. På kyrkans norra vägg finns en kopia av en medeltida birgittastaty av trä (den s.k porträttlika) i Vadstena. Statyn är i metall och avtäcktes ceremoniellt år 1921 – samma år man i Nådendal avtäckte Jöns Buddes minnessten.

Från Linköping är det inte långt till Vadstena, numera en mycket liten ort i hjärtat av Östergötland och den medeltida Folkkungaklanens forna områden – bl.a. “urhemmet” Bjälbo ligger på vägen och kungapalatset i Vadstena, som sedermera blev ett kloster, är ju en av de äldsta profana byggnaderna i Sverige (och har alltså tillhört klanen – Magnus Eriksson donerade gården till en klosterstiftelse år 1346, sedermera blev det birgittinernas). Den vindlande vägen går över den bördiga Östgötaslätten, som numera pryds av vindmöllor – vår tids monument, förhoppningsvis monument över vår strävan att bevara vår planet.

Framme i Vadstena såg vi kyrkan så fort vi kunde – Mikko och barnen hade aldrig varit här förr. Birgittas skrin med relikerna stod framme till vänster sett från altaret och kunde beses med egna ögon (se bilden nedan). Vi blev sedan mycket varmt mottagna av medlemmarna av SSB, men var redan för trötta för att delta i något av kvällens program, tyvärr. Det skulle ha varit fint att få se intagningen av nya medlemmar till orden i kyrkan på kvällen, men då sov vi redan djupt. Vi inkvarterades nämligen i Folkhögskolans gästhus ett stenkast från kyrkan och lade oss nästan genast till sängs. Bara ett nattligt åskväder väckte oss för en stund, i övrigt njöt vi bara över att vara framme i Birgittas stad.

Sverige - inte så avdankat del I

2011-07-25T17:00:00.004+03:00

21.7.2011

Helsingfors – Stockholm: på Silja Serenade

Start från Hfors kl. 17, varefter vi besökte lekplatsen på båten. Barnen hade inte velat gå och äta men med milt tvång lyckades vi få dem till restaurangen. Där råkade vi på nationsbekanta – vanligtvis brukar vi träffa vänner eller bekanta på våra resor! Helena är redan så stor att ätandet gick ganska lugnt, fastän inte mycket slank ner. Johannes är dock i värsta trotsåldern och protesterade i högan sky, lyckligtvis först på slutet av middagen. I närheten fanns videovisning för barn, vilket räddade en del. Det bästa var nog att vi hade biljetter till badavdelningen – där trivdes barnen som fiskar. Helena var naturligtvis god på att plaska och åka rutchbana, men mot våra förväntningar var Johannes också duktig och vågade åka vattenkana: succé.

Tillbaka i hytten kunde vi se på tv, läsa och leka litet innan läggdags. Solnedgången över havet var underbar, ljus, neonrosa. Som på kitschiga målningar föreställande tropiska hav. Det strålande ljuset gjorde att Helena var ganska pigg, men sist och slutligen vakade vi inte längre än normalt.

På morgonen intogs frukosten i Muminvärlden på båten. Snusmumriken, Mumin, My och Muminmamman hälsade på barnen och delade ut “tatueringar”. Det lämpade sig väl, eftersom jag är inne på tredje läsningen av Janssons “Farlig midsommar” för dem. Barnen lekte i lämpligt stora bollhav, karuseller och klätterställningar – dessa på däck 6 var bättre än de på däck 7 (kanske dessa var för yngre barn). Det blev inte så mycket frukost, men mamma fick sig en bit mat och isi sin kaffe, i bakgrunden gled Stockholms härliga skärgård förbi. Helena älskade att sitta och titta på havet mest av allt och båtar hon kunde se där – där gubbar kunde falla i och bli uppätna av hajar, påstod hon. Mot våra förväntningar var båtturen lyckad och relativt lugn. Kanske vi är mer erfarna att resa med barnen – kanske barnen har blivit äldre...

Kultur i Nådendal?

2011-07-15T19:46:00.018+03:00

Igår besökte vi Nådendal, eftersom staden ordnade "Birgittas natt", som en konstens natt. Vi tog tillfället i akt och besökte också Mumindalen - för första gången - med barnen, som aldrig tidigare varit på ett nöjesfält överhuvudtaget. Vägen till Mumindalens ö går via Nunnebacken, som man kan välja att korsa eller gå runt längs hamnen. Man passerar även här en del minnen vid Nunnebackens fot, så som minnesmärket av kejsar Alexander III:s besök (se bilden). Här kan man sitta en stund vid fontänen om man tycker, och se på folk och fä vid kajen eller i restaurangkvarteren i trä. I bakgrunden hägrar presidentens sommarresidens Gullranda på andra sidan vattnet, säkert en delorsak till Nådendals nationella status.

En brygga leder ut mot Muminland och efter en relativt dyr inträdesavgift kan man ta del av vad världen innehåller. För 2+ och 3+-åringarna var trängseln ganska tung och det enda som verkar ha gjort intryck var klassikern Muminhuset självt - det var stort och rymligt och hade roliga skrymslen, lönndörrar och tittlådor. De övriga husen runt om verkade små och tråkiga eller svårtillgängliga. Vi fortsatte mot stranden och Muminpappans båt, där det fanns en kul aktivitet för barnen: en liten vattenbalja där man kunde låta små träbåtar guppa omkring. Enkelt, men desto roligare. Det kafé vi besökte var fullständigt undermåligt: äckliga pommes frittes, litet utbud på varor, en stackars stressad ung försäljare.

Väl tillbaka igen i gamla staden satte vi oss på första bästa kaféterass, som lyckligtvis var inhängnad: en lugn stund för föräldrar och kul för barnen att leka litet i ett lekslott och gunga med gunhästar. "Pippi"-tanten underhöll med glad musik. 10+! Varför fanns inget dylikt, simpelt, i Muminvärlden? Åmtinstone var det i så fall inte lätt att hitta det...

Efter en god våffla begav vi oss genom gamla stan till Rådhusplatsen, där programmet för "Birgittas natt" skulle börja. Den klassiske nådendalske trumslagarpojken talade så långt ifrån mikrofonen att man knappt kunde uppfatta vad som sades. Publiken var klen: ett femtiotal pensionärer - Nådendals kulturelit? - var bänkade, men turisterna satt tydligen hellre kvar vid hamnterasserna. Jag hann snabbt se Hiilola borgarhem (se bilden ovan), som är inköptes av Nådendals museiförening år 1920 efter dess grundande, för att bli museum. Huset var fint och utställningen presenterade även de mytiska "strumpstickerierna" som sedan 1700-talet förknippats med staden och som ansetts ha kontakt till klostrets nunnehantverk. Tyvärr stängde museet jämnt 18 som det brukar, då konstens natt började. Va?! I Helsingfors har museerna öppet under kvällen, för att få in besökare som vandrar förbi. Och programmet var trots allt på torget direkt utanför museet - nej, detta var nog ganska underligt. Jag hann alltså inte titta in i det andra stadsmuseet på torgets andra hörn, eftersom museipersonalen slagit fast dörrarna. Nå, på planen arrangerades program med spelmän och såklart - Heliga Birgitta själv - som berättade om sitt liv och citerade Salme Raatmes dikter om sig (se bilden nedan). I stadsbilden rörde sig även några yngre utklädda nunnor, för att natten skulle få stämning. Jag hade dock väntat mig litet mera och framför allt litet mer publik. Nå, resurserna för Nådendals natt är säkert betydligt mindre än större städers, och detta år var dessutom kyrkan under reparation, vilket gjorde att stadens historiska sevärdhet nr. 1 inte fanns med i bilden denna gång. Bättre lycka nästa år. I alla fall fanns det konst på programmet: bildkonst, musik och dikter. Och historia. På ett sätt är det också charmigt att evenemanget är relativt litet och inte verkar locka en massa "fyllerister" till parkerna som i t.ex. Helsingfors.

Tyvärr kunde vi inte stanna resten av kvällen och ta del av eventuellt program och inte heller se/höra vespern och höjdpunkten "Birgittatåget" kl. 23, vad det nu än kunde röra sig om. Men traditionen att fira Birgitta i juli är alltså återuppväckt på 2000-talet i samband med jubileet 2003, och kan ses som en fortsättning på det historiebruk som Amos Anderson och Julius Finnberg ville etablera med sina "historiskt-musikaliska vesprar" i kyrkan på 1920-talet (kolla min avhandling för mer om detta), men de skulle uttryckligen firas på helgonets dödsdag 23.7. Nuvarande tradition är troligen mer beroende av marknadskrafter än exakta datum, men vackert så - i Nådendal tycks Birgitta alltid vara "in" fastän hon kanske redan glömts på andra håll sedan jubileet år 2003.

Medeltidskult i Åbo... III

2011-07-04T13:30:00.013+03:00

Igår på söndagen åkte jag åter till Åbo medeltidsdagar för att själv hålla föredrag på svenska i Rådhuset. Min föreläsning föregicks av den finlandssvenska rollspelsföreningen Eloria r.f:s presentation, vilket var trevligt - det handlar ju även om historiebruk. Jag påmindes om min egen rollspelshobby 1991-96 ungefär, då jag främst var med och spelade bordsrollspel som fantasyrollspelet AD&D och futuristiska Cyberpunk. Speciellt roligt var det att vara spelledare och uppfinna en helt egen värld i AD&D: jag spenderade hela höstlovet på 1:an i gymnasiet med att rita en enorm karta och göra en encyklopedi över den världen :) Det är väl kultstatus idag att ha sysslat med dylikt redan på den tiden, då man måste åka in till Helsingfors centrums enda rollspelsbutik på Runebergsgatan och köpa sina tillbehör - böckerna var på engelska, först under mitten av 1990-talet började översättningar utkomma. Nåväl, engelskan blev ju god med en arsenal av konstiga ord som scroll, goblet och gauntlet osv. och behändigt i historiestudierna sedan.

Eloria presenterade sin verksamhet som både omfattar lajv (larp) och bordsrollspel med mera. Larp var något jag själv aldrig begav mig inpå, tyckte det var så grovt med jesustejpade stora svärd och dålig utrustning. Flickorna hade med sig rekvisita, som numera tycks ha hög standard - proffsigt, inga fula tejpsvärd längre. Rollspelarna har gott utbyte av vetenskapen och alas, har säkert mycket att komma med även för vetenskapsmännen. Då tänker jag på att gränsen mellan experimentell arkeologi och lajvhobbyn sällan verkar särskilt stram - det är säkert gott med utbyte.

Mitt eget föredrag igår handlade om mitt avhandlingsämne historiebruk kring Nådendal - publiken var inte stor, men desto mer intresserad. Särskilt glad blev jag över att få träffa Nådendalsguider, som hade goda frågor och jag hoppas få samarbeta med dem i framtiden i mån om möjlighet.

Barnen och Mikko var också med, men de besökte Åbo slott under tiden - och det hade varit mycket roligt, bekräftade de (se bilden ovan). Särskilt spännande var det för 2,5- och 3,5-åringarna att gå i de olika gångarna. Då vi senare alla besökte Aboa vetus före vår avfärd hemåt, var de redan tröttare. Dockhuset i medeltida tappning var dock roligt (se bilden nedan). Men museer med dylika gångar och goda passager att gå i tycks fungera med småbarn - de hinner inte rymma särskilt långt och den skumma stämningen verkar mycket spännande och intressant. Rekommenderas med andra ord.

Medeltidskult i Åbo... II

2011-06-30T18:59:00.008+03:00

Idag under mitt besök på medeltidsmarknaden i Åbo ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS.

Programmet på tre timmar med paus var digert och inleddes av professor Marjo Kaartinen, som i korthet presenterade dagens tema: en tvärvetenskaplig resa "i skuggan av domkyrkan" under medeltid och början av nya tiden. Doktor Suvianne Seppälä, som doktorerat på 1500-talets skattesystem, presenterade först kyrkans och främst biskopens ekonomiska betydelse - snarare än kronan var kyrkan den faktor som skapade enhet i stiftet. I det dagliga livet fanns kyrkan närvarande i helgonens festdagar med fasta och taxeringen. Biskopen kunde anses ha den största politiska och ekonomiska makten i stiftet - hans ekonomi baserade sig på slott, landbönderna, rätten att ta in skatt och sin möjliga egna förläningar. Med hjälp av detta kunde biskopen och domkapitlet driva utrikeshandel och bevilja lån. Det är värt att observera tt tiondeskatterna blev gängse i hela Finland först på 1600-talet, menade Seppälä, under medeltiden gällde de främst Stakunda och Egentliga Finland som var jordbruksbygd - Nyland beskattades mest i smör och inlandet i pälsverk. Nästan hälften av biskopens inkomster bestod av skattemedel, och av skatterna var 40 % i pengar, nästan en fjärdedel i smör och en femtedel i säd. Han uppbar alltså mer skatt i reda pengar än kungen.

Docenten, arkeologen Janne Harjula, presenterade sin intressantaforskning om den materiella litterära kulturen i Finland. Fina exempel på föremål härrörde sig från Korois, där biskopsresidenset troligen existerat på 1200-talet sedan det flytades från NOusis och innan det förlades i Åbo. Tillsammans med Visa Immonen och Tanja Ratilainen vid Åbo universiet hållar han dessutom som bäst på med att gå igenom alla fynd från utgrävningar utförda av Hjalmar Appelgren och Juhani Rinne för 100 år sedan, eftersom mycket litet av materialet någonsin publicerats - ypperligt! Harjula kunde konstatera att om man vill forska i tidig medeltid i Finland, bör man börja i Korois. Då det gäller liknar fynden som hör till skriftlig kultur (metallbeslag och metalllås för böcker, stylusar, grifflar och griffeltavlor, sigill och vaxtavlor) i Korois påminner den mycket om fynd gjorda i klostermiljöer så som i Nådendal eller på Kökar. Det har spekulerats i huruvida dominikankonventet förlades i Korois då det grundades på 1200-talet, och fynden kunde antyda detta. Å andra sidan, menade Harjula, var ju biskopens verksamhet i mycket lik ett klosters så liknande materiell kultur kunde antas förekomma vid hans residens. Men, vi får säkert höra mer om detta så småningom.

Språkforskaren Kirsi-Maria Nummila höll härefter ett föredrag om ortnamn i Åbo och hon kunde erbjuda en ny tolkning av ortnamnet "Katinhäntä" i södra delen av staden på 1600-talet. Detta var de fattigas område och hade förr legat i närheten av dominikanernas konvent. Tidigare forskare ansåg att ordet "katinhäntä" (sve. kattsvans) kunde vara folketymologiskt och härröra sig från det svenska ordet "gatända", men Nummila hade hittat stadsdelsnamnet även på andra håll, t.ex. i Brahestad och i Nådendal. Enligt en ordbok från år 1637 översattes katinhäntä som malm på svenska, dvs. en förstad, en periferi. Detta påträffas även i Stockholm och Tallinn. Om man vill läsa hennes artikel i ämnet kan man bekanta sig med tidskriften Sananjalka 52/2010.

Efter pausen fortsatte föredragen med lagar och rätt. Forskaren Riitta Laitinen (kulturhistoria) presenterade sin forskning kring kriminella utgående ur fall på 1640-talet: sexuella brott, stölder och lösdriveri. Stölder och lösdriveri kunde bestraffas med skamstraff och deportering, men även med döden. SExuella brott bestraffades med böter, men var otroligt höga och ledde ofta till deportering eller straffarbete. Bakom all kontroll fanns tanken om en "god stad" och dygdigt leverne i en socialt och ekonomiskt tryggad miljö. Laitinens forskning får vi säkert höra mer om i framtiden. Den sista talaren hade annulerat, så doktor Satu Lidmans föredrag om kvinnors sexualitet i rättskulturen, med exempel från Europa och Stockholm. Sexuella brott var inte individens ansvar, utan kollektivets. Kontrollen var hårs. alla annan sex än sådan som ledde till barn var omoralisk - bäst var alltså jungfruligheten, äktenskapet (för att avla barn) och celibatet. Brotten berörde släkten och dess ära: det värsta var att vanära en annan och kalla en man för tjuv eller bedragare, det värsta man kunde kalla en kvinna var hora. Kvinnan definierades utifrån sexualiteten och den skulle strikt beskyddas, eftersom det annars kunde vanära hennes näramste förmyndare (fadern, mannen, sonen el. likn.). Källorna presenterar sällan en kvinnlig synvinkel - hon var mannens egendom och kunde bli fälld som skyldig fastän hon skulle ha blivit våldtagen, eftersom hon hade svårt att försvara sig på juridisk väg. Den sociala ställningen var avgörande: fick man tillräckligt personer at gå i ed för sig kunde man klara det, och sådanan fick man ju om man hade ställning, namn och pengar. I sexuell mening har den största förändringen skett först sedan 1960-talet... och pågår ännu. Mer om dylika saker kan man säkert läsa i Lidmans nyligen utkomna bok om skam.

Efter en snabb tur till Aboa vetus&Ars Nova museets restaurang började jag vandra mot stationen. Och nu sitter jag äntligen och avslutar denna blogg i ett välkonditionerat tåg, trött men lycklig. Tåget är över en timme försenat, men det här må vara mammas lediga kväll tillsammans med laptop och några böcker.

Medeltidskult i Åbo - en het men givande dag i kulturhuvudstaden del I

2011-06-30T17:42:00.033+03:00

Het sommardag i Åbo och medeltidsentusiaster - vilken fin kombination. Åtminstone om man gillar dylikt, alltså. Så då var jag här igen, nu som flera gånger förr och varje gång är det lika roligt.

Jag inleder alltid mina besök i Åbo med att hälsa på alla bekanta stormän - och en kvinna - i omgivningen av och inuti Åbo domkyrka. Porthan finns här - både hans gravsten vid kyrkan och hans fina staty i parken, mitt i medeltidsvimlet vid denna tid på sommaren. Sven Gabriel Elmgren var i tiden med om att resa monumentet och funderade över var det skulle placeras vid sina besök i Åbo. Detta kan läsas i hans dagbok (10-11.6.1862, S. G. Elmgrenin muistiinpanot, 1939, utg. Aarno Maliniemi, Helsingfors: SKS, s. 458). Samma dag som Historiska sectionen grundades år 1864 var monumentet påväg till Åbo: "Ett kuriöst sammanträffande var, att Porthanska monumentet afgick till Åbo samma dag historiska sectionen hade sitt första möte. Dess framtid torde bli god nog...", noterade han i sin dagbok (26.5.1864). Det avtäcktes på hösten.

Då man går upp mot kyrkan ser man på södra sidan en staty över Mikael Agricola, mitemot universitetshuset på vars plats huset han fordom arbetade i stod (säger dessutom en minnesplakett på huset).

Inne i kyrkan är norra sidan full av minnen: från Tavasternas kapell går man mot nischen där S:t Eriks och S:t Henriks altare troligen legat, för att fortsätta til S:t Görans kapell där salige Biskop Hemmings relikskrin vilar - H. G. Porthan har etablerat tanken om att det är hans relikskrin. Åbosbiskopen som var en vän till Heliga Birgitta skrinlades 1514, men blev aldrig helgonförklarad p.g.a. at reformationen kom emellan för vår del.

Innan man når högaltaret måste man absolut ännu stanna och titta in på den enda kungligheten i kyrkan, Karin Månsdotter, som vilar här i en magnifik sarkofag. I absiden finns sedan de legendariska freskerna gjorda av R. W. Ekman på 1800-talet: t.ex. S.t Henrik döper finnarne vid Kuppis källa med flera.

Ute i solen igen är det alltid lika kul att ta sig en sväng på medeltidsmarknaden och speciellt tala litet med alla som gör arbetsdemonstrationer på området. Röken från matstånden osar tjock och också den traditionella vildsvinskorven måste avnjutas med litet saft och mjöd. I år tog jag mig en extra titt på växtfärgningen, men särskilt på tvålmakarna, som kokade ister och lut till tvål - precis som det sker i industrierna än idag. Lukten av bensörjan var dock inte så trevlig, men i slutskedet inanan massan hälls i formar tillsätts olika doftämnen, såklart. En tjärtvål fick jag således också med mig hem - rakt från dem som gjort den.

Idag ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS och då särskilt av forskaren Marika Räsänen. Men, detta skriver jag idag skilt om i "del II".

Disputationsfredag del II: Johanna Vuolastos avhandling om pietistiska emblem i religiös litteratur

2011-06-18T19:47:00.006+03:00

Från Mökkönens disputation igår morse rusade jag innan slutkommentarerna genom universitets gamla huvudbyggnad för att vara i tid på "nya sidan" (från 1930-talet) och i lilla festsalen, där konsthistorikern Johanna Vuolasto (direktör för konstmuseet i Kouvola för den delen) disputerade med en avhandling om pietismen i bild, särskilt då gällande så kallade emblem i religiös, pietistisk litteratur och hur symbolerna även kan skönjas i en del 1700-talskyrkor i Finland. Ämnet har inte tidigare utretts i Finland och arbetet hade en krävande tvärvetenskaplig karaktär (teologi, kyrkohistoria, bokhistoria och konsthistoria). Metoden att granska materialet var ikonografisk.

För pietisterna verkar emblemen vara en del av det religiösa livet med sin symbolvärld. I Tyskland och Sverige lästes Pietismens faders, Johann Arndts, litteratur bland eliten och i dessa böcker finns nästan 1 miljon emblem att undersöka. Vetenskapen ansågs vara ett lämpligt tema att avbilda mystiken i religionen med - naturen hemligheter var lika fascinerande som de andliga mysterierna. En kompass och en magnet fick beskriva Guds kärlek, som drog människosjälen till sig. Men ett emblem är mer än en symbol och forskare har ett antal olika definitioner för hur ett emblem bör tolkas, berättade disputanden. Adelsmannen Magnus de la Gardie var i detta avseende en central person, och Vuolasto har velat framhäva hans religiösa sida i frågan om beställning och bruk av s.k. förpietistiska emblem och bilder. Under 1700-talet spred sig den pietistiska bildvärlden och fortfarande inverkar den på konsten.

Opponenten, prof. Heikki Hanka, från Jyväskylä universitet, ställde många verkligt krävande frågor som disputanden mycket väl lyckas svara på och ge klarhet till. Hanka ifrågasatte t.ex. Vuolastos begränsning av materialet - hon har brukat mest de religiösa verken med emblem som funnits tillgängliga i Helsingfors i Nationalbibliotekets samlingar. Hon kunde dock kontra med att det verkar vara representativt, eftersom eliten har beställt dylika böcker (samma verk och upplagor återfinns i förteckningar över herrgårdars bibliotek). Hon ville även klart skilja ut de verk, som bar tydliga pietistiska drag.

Hanka framförde en hel del kritik till avhandlingen, t.ex. gällande någon litteratur han saknade, men mest till kapitel tre som behandlade pietistiska symboler i finländska kyrkor. Opponenten var starkt av motsatt åsikt i frågan om tolkningen av ett par kyrkors bildprogram, men kunde hålla med disputanden om att Anjala kyrkas bildvärld bär tydliga pietistiska drag. Det ansågs både gott och svagt på en gång att Vuolasto så starkt brukat de "Arndtska glasögonen" i sin analys. Men allmänt taget verkade det dock ha gagnat analysen överlag. Problemet kvarstår dock i vissa fall, att man inte med säkerhet kan veta ifall det brukats symboler som allmänt var vanliga under Stormaktstiden i konsten, eller om man uttryckligen valt symbolerna p.g.a. deras pietistiska anknytning: Sapientia och Anima, det för Guds kärlek brinnande hjärtat etc. De noggranna tolkningarna i Vuolastos avhandling fick dock beröm av opponenten.

Professor Hanka slösade inte tid på onödiga kommentarer om skrivfel eller redaktionella misstag, vilket var tacksamt. Avslutningsvis framhävde han att ämnet är nytt och knappt undersökt i Finland. Vuolasto har gjort flera insikter om gångna generationers ypperliga förmåga att läsa symboler och media. Slutligen gjorde han dock en något komisk kommentar till Sapientia-figuren (en bevingad människa) på Anjala kyrkas prediksstol, att det kanske kunde vara S:t Göran p.g.a. helgonets bruk som politisk figur (t.ex. i Sverige). Dock har jag inte sett en Göran med vingar förr! Däremot hans motsvarighet, S:t Mikael,(ärkeängelen som också avbildas som en ondskans besegrare, också han kan stå med lans över draken t.ex.) är bevingad. Jag skulle nog hellre tro på Vuolastos tolkning, att det är Sapientia i detta fall.

Personligen kom jag att tänka på hela denna symbolvärld vi glömt under 1900-talets lopp, en symbolvärld som florerade från och med 1700-talet anknutet till religiositet men även t.ex. till frimureri. Och dess bakgrund i alkemins konst och symbolvärld. Medeltidens helgon med attribut hade sin egen symbolvärld som ibland även den ter sig svårförstådd för den oinvigde. Å andra sidan, framhöll opponenten, lever vi också idag i en nätverklighet proppfylld med symboler...

Vuolastos material kunde även jämföras med ett antal europeiska material, men det får kanske bli till en framtida studie. Det lönar sig definitivt att först fatta Vuolastos bok, ifall man är mer intresserad av detta ämne - om inte för annat, så för att se de många, vackra, symbolladdade emblemen återgivna utanför arkivens mörker.

Disputationsfredag del I: Teemu Mökkönens avhandling om stenåldershus

2011-06-18T09:23:00.007+03:00

Igår deltog jag i hela två vänner/kollegers disputationer: Teemu Mökkönens och Johanna Vuolastos. Arkeologen Mökkönens disputation började klockan tio vid Helsingfors universitet och salen var sprängfylld av intresserade kolleger, studeranden och vänner. Som opponent fungerade professor Jari Okkonen från Uleåborgs universitet och som custos verkade prof. Mika Lavento. Det som genast förundrade mig var att Mökönens artikelavhandling på drygt 150 sidor utkommer endast som e-thesis och på eget förlag! Varför kunde den inte publiceras i Fornminnesföreningens ISKOS-serie? Underligt, minst sagt. Förhoppningsvis kunde avhandlingens sammanfattande inledning dock publiceras någonstans som en längre artikel senare. Disputanden kom nämligen att få en hel del beröm.

För opponenten var sträng, men strödde även goda ord: Mökkönen ifrågasätter dateringen av stenålderns faser och gör det mycket väl. Likaså har avhandling nu tillfört betydande ny information om stenålderns boplatser. Arbetet granskar boplatsernas "husgrunder" ca 4 000 - 2000 BC (CAL)i Fennoskandien. Materialet har till största del insamlats via utgrävningar och inventeringar i fält och disputanden har utfört en stor del av arbetet själv. Mökkönens synteser är bl.a. att olika områden visar en likadan försändring i frågan om boende under stenåldern. Husgrundernas storlek ökar under den nämnda perioden för att sedan försvinna. Som främsta orsak anger han påverkan från kulturkontakter och föreslår att stora förändringar skett i två "vågar": 1) under typiskt kamkeramisk tid ca 4 000 BC, då det börjar förekomma en byliknande struktur på boplatserna och 2) ca 3 300 BC då bosättningen är mindre strandbunden och mer fast. Förändringarna verkar ha spridit sig via kontakter och nätverk via bl.a. handeln med flinta som inte förekommer i anmärkningsvärd mängd i Finlands berggrund, utan är importvara) och bärnsten. Dessutom anser Mökkönen att dateringen av båtyxkulutren/den snörkeramiska kulturens ankomst till nuv. Finland måste reevalueras: trol. skedde det tidigare än man förr ansett ( ca 2 500 BC), kanske redan 2 800 - 2 900 BC (CAL).

Opponenten hade en del kritiska kommentarer och frågor. Största delen av materialet är från sydöstra och östra Finland/Ryssland och opponenten hade hoppats på fler jämförelser med Skandinavien och västra Finland, som dock fanns i boken i någon mån: skillnaderna mellan områdena borde även ha beaktats noggrannare. Å andra sidan kan "less" vara "more" ibland. Opponenten gjorde en del i publiken smått irriterade genom att i typisk finländsk stil ägna en minut på att kommentera stavfel. Jag hade verkligen hoppats på att detta så småningom skulle för ge vika för mer fokus på innehåll. Särskilt om disputanden själv gjort det slutliga redaktions- och layoutarbete som i detta fall. Då avsaknas ju ett par "extra ögonpar" som kan hjälpa med dylikt. Det borde opponenten ha beaktat och inte dragit fram dylika petitesser, tycker jag.

Opponenten hade till all tur mycket beröm att komma med, som sagt. Han tackade Mökkönen för en holistisk synvinkel - det börjar bli mer allmänt igen i Finland att man vill och försöker sig på detta, tack och lov. Noggranna keramikstudier etc. kunde ju hellre bli artiklar, medan avhandlingar väl kunde våga presentera större helheter. Fint att detta poängterades. Även frågor om forsknings- och "räddningsgrävningar" togs upp då det gäller insamling av det digra materialet som krävs för en bredare studie: ännu på 1990-talet fick arkeologer stöd för utgrävningar av staten i form av arbetssökanden som kunde lejas för somrarna som grävare. Dessa resurser har minskat under 2000-talet, vilket även försvårat möjligheterna till större utgrävningsområden och noggrannare fältforskning.*

Men en av de frågor som ventilerades - och väl - av opponenten och disputanden var en reevaluering av dateringen av ankomsten för den snörkeramiska kulturen - en ny datering till ca 2 900 BC får enligt Mökkönen stöd i dateringarna på olika vis. Diskussionen gick ställvis ganska het - ibland hade båda parter litet svårt att ge varandra muntur, men det var desto mer medryckande för publiken. Då det gäller synen på boplatserna och miljön fick Mökkönen kritik för att nämna Binford, och de facto vara av motsatt åsikt, men kanske inte till fullo uttrycka det i sin text (kapitel 4 i sammanfattningen). tack fick han dock för sin goda argumentation gällande historiografiska frågor: Mökkönen ifrågasätter (berättigat) tidigare forskning som lagt för mycket tyngd på typologi av t.ex. keramiken och bildat statiska "block" för dateringen. Mökkönen och opponenten var båda av samma åsikt om att stenålderskeramiken i Finland är alltför varierande för att "låsas" i ett dylikt system som gör det svårt att granska förändringar (s. 52-53 och kapitel 5 i sammanfattningen). Och som vetenskapshistoriker kunde jag personligen vara mycket nöjd med att detta togs upp!

Tyvärr måste jag lämna salen innan slutkommentaren skulle läsas upp. Innan jag gick hann jag dock uppfatta att opponenten konstaterade följande om avhandlingen: "Väitöskirja jossa väitetään uutta!" = En doktorsvahandling som påstår något nytt! Just det: grattis Teemu för en lyckad disputation och lycka till med fortsatt forskning!

*Kanske man här åter kunde se en lösning på det som nyligen diskuterats i pressen gällande "unga som faller utanför",dvs. som varken jobbar eller studerar: borde de igen lejas för somrarna som hjälp för arkeologer. Intressant jobb och hälsosamt med att jobba ute?

Hällmålningar på Nationalmuseum

2011-06-16T22:47:00.011+03:00

Om man fortsätter in i Finlands nationalmuseums första våning och passerar den nyligen öppnade utställningen "Trogna vänner" tar man sig ännu längre bakåt i tiden, till stenåldern. Eller egentligen har utställningen, som öppnade idag och står att finna där till sensommaren, två skikt: fotografen Ismo Luukkonens tid, då han fotograferat hällmålningarna och deras miljöer, samt till en svunnen tid för länge sedan, till människor vi har få kontakter till i annan mening än i den arkeologiska, endast via fynd och så då - via målningar och symboler.

Museiverkets chef Juhani Kostet inledde vernissagen med att dra sig till minnes sin studietid och hur man då ännu inte hade påträffat hällmålningar i så riklig mängd som idag, några decennier senare. Många arkeologer har skytt ämnet, som i Finland kunde börja studeras först efter att de första målningarna påträffats - de legendariska målningarna i Kyrkslätt, vid jugendarkitekternas villa Hvitträsk. Målningen där lär ha hittats av självaste kompositören Jean Sibelius då 1900-talet var ungt, och föreställer en geometrisk figur. Annat som ses i målningarna är handavtryck, älgar, båtar och - främst - människogestalter.

Efter Kostets inledning fick konstnären, fotografen Luukkonen själv säga några ord om utställningen - att detta tagit många år att dokumentera platserna med mera praktiskt, men även att målningarna är och förblir fullständigt fascinerande. En länk till dessa människor så fjärran och ändå så nära oss. Målningarna kan tolkas på flera sätt, men just det mångfacetterade är så outgrundligt intressant, konstaterade han. Många berömda arkeologer har gjort tolkningsförsök, prof. Unto Salo, konstnären Pekka Kivikäs med flera, och uppenbart tycks vara att bilderna speglar någon form av religiös föreställningsvärld.

Detta kunde arkeologen, fil.dr Antti Lahelma, bekräfta på plats i egen hög person - han är hittills den enda som doktorerat på ämnet i Finland. Jag minns väl hur han avråddes mången gång, men jag är mycket glad att han orkade vidare. Hans forskning har för ett tag sedan burit av till Kanada i jämförande syfte. Han har gjort utgrävningar vid hällmålningar i Finland och skall även denna sommar gräva vid en hällmålningsmiljö i Itis, berättade han.

När man gick genom den stilla, fina utställningen kändes den många vintermiljöerna svala i värmen. Många miljöer har jag också besökt (Hvitträsk och Juusjärvi i Kyrkslätt samt Astuvansalmi i Ristiina), så för mig väckte bilderna även fina minnen. Förutom fotografierna fanns faktiskt ett föremål även på plats i utställningen, en sten hittad vid utgrävningar år 1979. Stenen bär en geometrisk figur tecknad med rödockra och dateras till den kamkeramiska perioden för 6000 år sedan. Det var en liten överraskning att stenen var med, där vilade den gott i sin monter. Kanske vi snart får se även övrigt material som påträffats vid hällmålningarna? I väntan på mer forskning kan vi åtminstone njuta av utställningen denna sommar.

Upplevelser av historia nära oss

2011-05-25T10:45:00.019+03:00

Jag har hört sägas att man behöver resa långt för att se nära, eller hur det nu gick. I vår lilla familj har vi inte haft möjlighet - och anser det inte heller vara särskilt ekologiskt - att resa långt bort med flyg, till varma playor. Mikko och jag är inte särskilt förtjusta i värme, så det går ingen nöd på oss, då vi gärna åker med barnen till Sverige och kan tänka oss att se mer av Estland. Men man får inte heller glömma de fina miljöer som finns på ens bakgård - man behöver inte ens lämna Nyland! Och det är ju tacksamt för oss nylänningar som med värme ägnar vår hembygd en tanke: Mikko och jag håller så småningom på med att skapa en webbapplikation för nyländska fornminnen - återkommer till detta senare, när vi har mer att visa upp.

Men, det är med andra ord härligt att lämna staden för ett veckoslut och inse att det finns goda möjligheter till kortare resor och rekreation mycket när oss. I födelsedagspresent fick jag en övernattning med middag på Svartå slott i Västra Nyland - och det var en lyckad upplevelse. Resan var en överraskning, så jag visste inte exakt vart vi var påväg, men vi åkte först mot Raseborg och Ekenäs, som grundades 1556 av Gustav Vasa. Vi gjorde ett liknande besök 2008 vid midsommartid och besökte då Café Gamla stan med Helena som baby - nu hade vi Helena och Johannes med oss, och de blev särskilt förtjusta av den goda chokladkakan och att få leka i en liten koja på gården.

Ekenäs är kärt, eftersom många släktingar bott där, senast min gudmor som avled för några år sedan. Jag fick bo hos henne på Långgatan, då jag deltog i Hangö sommarunis och Esbo stadsmuseums utgrävning på Kyrkogatan 1999, alldeles invid kyrkan (se bilden, där barnen och Mikko poserar). Det var evinnerligt hett och jag missade slutet av utgrävningen, eftersom min tvättmaskin (då den snurrade tvätten i sin trumma) studsade på min stortå, som inflammerades så att jag måste undvika sandiga gympaskor. Men det var mycket lärorikt och intressant att gräva sig genom makadam och inse att kulturlagret var djupt så här mitt i staden. Jag hittade även ett avbrutet, men fordom halvmånformat föremål, ganska litet, och insåg att det var en hästsko - det är härligt med dylika glädjande insikter i fält. Också bitar av westerwaldt-keramik påträffades och de är ju lätta att känna igen med sin blåvita dekoration.

Invid Ekenäs kyrka lade jag märke till monumentet över Sigfrid Forsius (se bilden), som jag inte "sett" tidigare. Men man lär sig alltid något nytt ibland, som gör att man plötsligt "ser mera" - under veckan hade jag nämligen läst Gunnar Berndtsons reseskildring över Västra Nyland från år 1875 och han ägnade en del rader åt denne kyrkans man: "I kyrkans arkiv finnes en gammal bibel från år 1618 med Sigfrid Aronii Forsii egenhändiga namnteckning, innehållande en mängd af honom gjorda "cabalistiska" (såsom Ekenäs församlings hedervärde själasörjare behagade uttrycka sig) anteckningar, hvilka dock till största delen gått förlorade genom en nyligen verkställd inbinding", klagar Berndtson (manuskript i Nylands Nations arkiv, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors). Vad mera Berndtson hade för sig i Västra Nyland återkommer jag till senare.

Vi fortsatte resan genom Tenala, Fiskars och Ingå, där fälten var guldgula av maskrosor (Mikko undrade om det var ryps, men de kännetecknar ju högsommaren) och dikesbranterna blänkte av silver i blommande häggar - en härlig försommardag, kanske en av de första detta år. Maskrosen är en av mina favoritväxter - nyttig och vacker: den blir vin, sirap och sallad, och härliga lättgjorda kransar! Min småkusin Monika lärde mig en gång på min födelsedag att binda maskroskrans :)

När det vankade middagstid närmade vi oss målet, Svartå slott. Vi inkvarterade oss i Edelfelt-byggnaden (se bilden med den vita byggnaden) och fick ett lyxigt rum i vänstra delen av byggnadens andra våning med en härlig vy över parken mot sjön. Det var romantiskt att följande morgon på min födelsedag få en lyxig frukost på sängen. Middagen föregående kväll intogs i den lyxiga restaurangen i en av byggnaderna på gården, men denna gång besökte vi inte den fina huvudbyggnaden i trä som är museum (se bilden, med en blommande hägg vid den västra gaveln). Slottet har roliga produkter i nutidens anda till salu: karameller i egen förpackning, speltkex och kaffe 'a la Svartå och närproducerade lantprodukter i sortimentet i receptionen, så någon form av bränding är på gång också här. Men inte skrikigt, utan ganska stiligt, tycker jag.

Vi spenderade däremot en timme efter middagen i den härliga trädgården, där barnen fick kasta stenar i sjön och vi kunde beundra de vackra konstverken från äldre dar och litet nyare tider. Konstnären Miina Äkkijyrkkäs två metallkor är fina - hon har ofta spenderat tid på en lantgård i Västra Nyland också. Men de klassiska kopiorna av grekiska gudar var nog ganska underbara, speciellt p.g.a. sina många "skikt". Demeter, frkutbarhetens gudinna, invid sin näckrosdamm (se bilderna), var en kopia som en engelsk ädling inhämtat på sin Grand Tour till Italien. Ädlingarna åkte dit, besökte Pompeij etc. (ja, Gustav III gjorde även en dylik resa) och inhämtade inspiration och lärdom från antiken, vilket ju avspeglades i tidens klassicism. Alla vägar ledde till Rom... En annan skulptur med liknande bakgrund var även Psyke, med sitt kärl i handen (hon gjorde en resa till underjorden på Venus befallning). Man behöver inte åka till Rom för att få insikter, utan glädjas av insikten att Rom finns i oss, nära oss.

När vi packade ihop på söndagen och åkte hem till Helsingfors, var vi trötta, men uppfriskade av en härlig upplevelse av Nyland som bäst. Man behöver inte alls åka fjärran för att se bättre, kunde vi konstatera, det räcker med att spendera en stund på sin bakgård så att säga.

Om Jac. Ahrenbergs syn på Finlands medeltid

2011-05-17T16:05:00.006+03:00

Idag, för några timmar sedan. disputerade fil.mag. konstihistorikern Anna Ripatti förtjänstfullt om arkitekten Jac. Ahrenbergs restaurationsplaner av slotten i Viborg och Åbo, Finland. Som kustos verkade prof. Ville Lukkarinen och opponent doc. Ritva Wäre, som tidigare varit överintendent för Finlands nationalmuseum. Både Lukkarinen och Wäre har själva forskat i synen på restaurering och arkitekturens bruk av historia och legitimering av densamma i nationsbyggande syfte.

Ripatti inledde sin lectio med att citera studenten Z. Topelius (sedermera professor, författare och ideolog) från en dag 1843, då denne vistades vid Raseborgs slottsruin på sin väg till Sverige, och dryftade den forna, svunna kontakten med Sverige. Under 1800-talet blev det sedan aktuellt att upprätthålla dels det svenska arvet, dels legitimera den unga nationen Finlands egen historia. Ripatti hänvisade tankeväckande till synen på en släkts förflutna och intresset av släkthistoria och därmed även analogt en hel nations, ett folks, historia. Det fanns ett behov av att framhäva kontinuitet med det förgångna och då blev slotten eller borgarna historiebilder, där maktens linjer drogs mellan det förflutna och nutiden. Murarna symboliserade makt, stabilitet och ordning. 1800-talets nationalism samverkade även till att man såg borgarna ur ett försvarsperspektiv. Slotten blev även rum för museer och utställning, då de tidigare fungerat som statliga fängelser etc. Jac. Ahrenberg hänvisade i detta sammanhang ofta till "fädernearvet", ett tema som i olika variationer avspeglades i hans verksamhet.

Syftet med Ripattis avhandling, uppgav hon, är dock att presentera endast Ahrenbergs syn på Finlands medeltid åskådligat genom hans restaureringsplaner av Åbo och Viborgs slott - som aldrig realiserades. I hans historiesyn spelar den svenska tiden en stor roll och han värnade för att dess minne inte skulle försvinna, särskilt i östra Finland, däribland Viborg, vars slott var det synligaste minnet från denna tid. Ripattis resultat är att det verkar uppenbart att Ahrenbergs idé med restaurationsplanerna var att följa de svenska slotten, för att skapa tydliga gemensamma minnen från Vasatiden för Sverige och Finland. I hans Finlandsbild sågs landet skiljt från Ryssland, tillhöra väst - därför tog han modell av de svenska slotten och "nostrifierade" dem. Rollen han ville tillföra slotten, som ett svenskt arv, var problematiskt, eftersom borgarna symboliserade en militär makt man ogärna ville förknippa med den svenska överheten - Ahrenbergs syn företrädde eliten, som han själv tillhörde. Ripatti avslutade med att påminna om att detta är aktuellt igen: att diskutera värden förknippade med kulturarvet, hur det kan utnyttjas i förhållande till en ny nationalism etc.

Opponenten Wäre inledde med idel beröm: Ripatti har tagit sig an ett svårt ämne, en svår person, men behandlat ämnet med öppet sinne. Litet kritik var av nöden att framföra, dock litet krystat, varför Wäre kommenterade de långa bilagorna och de långa fotnoterna. Ripatti kontrade dock med att förklara sina val och hur de hängde samman med själva forskningsprocessen. Huvudsaken är ändå, tyckte båda, att all väsentlig information kom med i avhandlingen, fastän bifogad. Beröm fick även Ripattis digra källmaterial: hon har använt sig av olika samlingar i över 20 arkiv i Europa! Även språket och de över 240 bilderna fick beröm - fint! Tyvärr behandlade Wäre metoden mycket kort, alltför kort i mitt tycke, men diskuterade en aning om A. Renans syn på nationalism, väl så. Ripatti framförde något viktigt som vår generation tampats med: att inte kategorisera forskare/aktörer politiskt lika drastiskt som tidigare forskare, t.ex. inte dela in dem radikalt i fenno- eller svekomaner. Jag tyckte Wäre verkade ha problem med detta, men antar att det beror på just denna vår generationsklyfta, eftersom många av oss yngre forskare definitivt kommit till samma slutsatser som Ripatti. Men, det är ju klart, en så här lyckad och välskriven avhandling är nästan omöjlig att kritisera - enda möjligheten är att krysta fram någonting allmänt eller formellt.

Patrimonium-termen, som Ripatti, ägnat mycket arbete, diskuterades tacksamt, och till skillnad från "heritage" (arv) tyckte Ripatti att "patromonie" (arv) mera gäller arvet framåt i tiden, inte enbart det arv som ärvts, så att säga. Enkelt, men komplicerat. Temat tangerar mycket museer - interiörerna, pedagogiken, funktionen, men detta diskuterades sedan inte närmare. Exteriörna, tornen, silhuetten sågs nämligen viktigare än interiörerna för drygt hundra år sedan - detta hör även starkt ihop till det vertikala idealet i stadspaleringen, intresset för medeltiden, som rådde under Ahrenbergs tid.

Som representant för fakulteten ville prof. Laura Kolbe lägga fram en kommentar om Ahrenbergs nätverk och bakgrund, som troligen även påverkat hans historiesyn, dvs. det viborgska, och främst om studietiden i den Viborgska avdelningen - gott! Ripatti hade valt att utesluta avdelningens arkiv och möjliga uppgifter därifrån, eftersom avhandlingen fokuserade på restaureringsplanerna, men erkände att Ahrenberg var aktiv i Pro Carelia -rörelsen vid sekelskiftet 1900, och i själva studentnationen är slottet en viktig minnesplats - festen "Viborgska smällen" firas år efter år.

Inalles var allt över på futtiga 1,5 timmar - strålande! Man hann knappt lägga sig in i temat, förrän det redan var slutbehandlat. Jag hade önskat litet mer frågor och svar och diskussion om metod, och kanske något mer om historiesynen, men detta får jag väl läsa närmare om i själva texten. Ripatti klarade sig fenomenalt fint!

Själv skrev jag i min egen avhandling (s. 286-287) från ifjol om "nostrifieringen" (med hänvisning till Max Engman om minnen från 1809, som Ripatti även citerade): i min fallstudie var det frågan om minnesplatsen Nådendals klosterruiner. Nådendal sågs i min studie tydligt även som en bro till Sverige bland forskarna och aktörerna - även de utanför J. R. Aspelins krets av Helsingforsare. Utanför denna krets fanns även viburgenserna som Ahrenberg, i likhet med de vestfinnar jag granskade. Detta tål definitivt att undersökas närmare. Jag tog inte nämligen heller i betraktande det digra materialet i avdelningarnas arkiv, men skall nu granska det närmare. Förhoppningsvis lämnar Ripatti inte heller Ahrenberg, utan spinner vidare på denna intressanta persons produktion och förhållande till skapandet av Finlands historia.

Humanister borde kolla mer på vad som försiggår på andra kampus!

2011-05-16T12:29:00.008+03:00

I fredags hade jag äran att få gå och lyssna på min vän fil.mag, pol.mag. (!!) Aku Valtakoskis disputation vid Aalto-universitetet, och dess tekniska enhet som ligger i Otnäs (f.d. Polytekniska högskolan). Det var ett verkligt akademiskt, men annorlunda sätt att spendera studenternas speciella Floradag.

Akus avhandling var en monografi, vilket har börjat bli sällsynt för ingenjörer/på detta fält (dvs. det är mer allmänt numera med artikelavhandlingar alltså), och en diger sådan, dessutom. Ett stort intryck gjorde respondenten även genast genom att hålla sin lectio fritt, utan att läsa från papper (det skulle jag inte klarat av, minsann, så pass nervös och oerfaren är jag av mig!) - wow! Eftersom en disputation i princip skall vara öppen för envar, tog Aku även väl hänsyn till detta faktum genom att mycket klart och redigt, på "humanisters språk", förklara syftet med och resultatet av sin forskning - TACK! Och det var sannerligen ett aktuellt och intressant ämne i dessa tider, då vårt samhälle förändrats från ett välfärdssamhälle till ett tävlingssamhälle (jfr. denna blogg från igår, om CISH:s seminarium): det handlade alltså om hur små företag inom softwarebranschen skapar strategier för att klara sig, och det är till skillnad från stora företag (t.ex. inom industrin) frågan om företag, som både säljer tjänster och produkter. Dylika företag finns ju nära mig i min mans firma för tillfället, så detta var verkligen tankeväckande.

I förhållande till tidigare forskning, som närmast varit deskriptiv, hade Aku även skapat en teoretisk basis för att utföra analyser av små företag inom it-branschen. Som källor hade han använt en case, som han sedan jämfört med data från andra liknande små företag (150 stycken!). Analysen baserade sig på en kvantitativ analys, som lett till att han plockat fram 20 nämnare som påverkar företagen - 10 av dem fick stöd av analysen. Låter kanske råddigt? Ber om ursäkt, men rekommenderar alltså varmt själva avhandlingen för den som vill närmare bekanta sig med själva ämnet.

Opponenten prof. Reynoso från Mexiko inledde med att konstatera att Aku gjort "an outstanding job" och att hans avhandling definitivt kommer att vara en kontribution till forskningen för service i förhållande till produkter på det gäller företagen. Fokus på små företag var även något som varit svårt, men samtidigt mycket viktigt, eftersom en del forskning gjorts, men bara då det gäller stora företag. Det var verkligen gott att höra! På bara en och en halv timme (min egen disputation tog 2 h 15 minuter) hade opponenten framfört mest beröm, mycket litet kritik, och vi kunde fira tillsammans med mousserande vin, kaffe och kaka.

På kvällen fortsatte vi firandet på Akus disputationsfest, eller "karonkka" som det heter i Finland. Jag hade äran att få sitta mitt emot opponenten - wow! Och det var verkligen en underbar kväll, med härliga tal och härlig teknologhumor. :) Det var något annat för en humanist för en dag - och det var en verkligen bra dag!

Givande seminarium om globala utmaningar för historikerna

2011-05-15T10:50:00.010+03:00

I torsdags deltog jag i ett mycket aktuellt seminarium arrangerat av Finska historiska samfundet, CISH, Helsingfors universitet och Tammerfors universitet med flera.

Seminariet fortsatte på fredag med genderperspektiv, men det måste jag utebli ifrån. Torsdagens första session missade jag även tyvärr, men eftermiddagen var mycket givande. Sessionen handlade om aspekter på välfärdsstaten och inleddes av prof. Pauli Kettunens presentation av begrepp, stereotypier och uppfattningar, som hans forskningsgrupp (NordWel) analyserat under de senaste åren. Den "nordiska modellen" bör ses utgöras av fem undnatag, var en intressant syntes i likhet med att det s.k. nordiska "samhället" ofta ses likvärdigt med "staten". Synen på Folkhemmet är exempelvis en idealiserad bild av arvet från den "nordiska bonden" kombinerat med en kapitalistisk anda och socialistisk utopi på 1930-talet. "Norden" som en transnationell (ingen tycks mera tala om begreppet "internationell" i detta sammanhang) historisk region innebar fram till 1980-talet en tydlig assymetri mellan t.ex. Sverige och Finland. Är alternativet nu en nostalgisk välfärdsnationalism eller en xenofobisk och rasistisk högervriden nationalism? frågade sig Kettunen på slutet. Det återstår att se...

Sessionens andra presentation hölls av professor Pertti Haapala från Jyväskylä (obs: han var opponent till Aapo Roselius i januari, kolla denna blogg från 22.1!), som talade om moderniseringsprocessen i Finland som en social fenomen, vilket deltog i nationsbygget. Han ogillar synen på tidigare människor som "förmoderna" i en negativ mening, dvs. "mindre utvecklade än oss", och jag samtycker definitivt. Det var belysande att höra att modernisering i Finlands fall enligt Haapala innebar (eller orsakades av...?) ekonomisk tillväxt, industrialisering, landreformer, populationsregelering, utbildning och vetenskapsideal samt individualisering (dvs. att människor har frihet att planera sitt personlig liv). År 1800 sågs Finland som en fattig periferi, men i.o.m. att lantbruket effektiverades, familjeplanering togs i bruk, utbildningsnivån steg och inkomstklyftorna minskade samtidigt skedde en mycket radikal förändring - och främst så nyligen som efter år 1950! Finlands som en del av det ryska imperiet 1809-1917 var till stor del att tacka för mycket, liksom den bilaterala handeln under kalla kriget, ansåg Haapala ytterligare, dvs. man innehade en form av politisk stabilitet. Utbildningen garanterade dessutom en social stabilitet. Ett litet land som Finland kunde vara välorganiserat och utnyttja andra.

Professor Pim den Boer talade slutligen om nationella identiteter och världsarv - ett mycket intressant inlägg. I hans inlägg ingick även CISH:s egen historia, dvs. historikernas synvinklar till de olika förändringarna i synen på kulturarvet. Visioner av det förflutna tycks nämligen starkt förknippat med etableringen av välfärdsstater. Under 1800-talet dominerade historisk argumentation den politiska arenan (nationsbygge), ansåg den Boer, medan man under kalla kriget såg på det förflutna som krigiskt och levde i "framtiden" i de olika ideologierna, som dominerade politiken - i optimismen behövdes inte det förflutna. Efter 1990 har "det förflutna återvänt" i politiken - nu används historia för att legitimera ett nationellt kulturarv, som man helst till och med länkar tillbaka till förhistorien - till en tid som inte på något vis kan förknippas med de nutida staterna!

Som ett exempel presenterade den Boer Saddam Husseins bruk av historia i sin regim, som Hussein sade vara en "renässans för Nebukadnessar" etc. den Boer kritiserade även bruket av begreppet "rötter" i från om arv, eftersom ordet är alltför organiskt, "naturligt", dvs. inte skapat, som synen på arvet ofta är - t.ex. i arkeologin. Gott att detta togs upp: jag försöker undvika att tala om "rötter", i likhet med att tala om att något "utvecklas". den Boer anser slutligen att vi borde ha en mer pragmatisk syn på kulturarvet, och han kallar vårt förhållande hellre en form av "stewardness" ("förmyndarskap"?), som innebär ansvar för konservering, möjligheter till optimal basis för forskning och möjligheter till "accessibility". Undertecknas! Just nu har det varit skrämmande att inse att t.ex. Sannfinländarna brukar historia efter eget tycke och i en radikalfennoman anda (som i sig har en lång historia, om det s.k. fennomanska paradigmet i historieskrivningen kan ni läsa i Derek Fewster avhandling Visions of Past Glory, 2006), så att det i våras t.ex. blev en kort debatt i tidningarna om att en kommunfullmäktige i Kyrkslätt av ifrågavarande parti börjat bruka frågor om "svensk kolonisation av Finland" i sin politiska retorik. Detta i en kommun med nästan 20% svenskspråkiga - tydligen för att väcka debatt och försöka provocera. För att inte tala om kollegan, Fil.dr Halla-ahos medvetna historiebruk som är högerpopulistiskt... Listan kan göras ännu längre, med lätthet.

Kommentatorn prof. Hilda Sabato från Argentina hade intressanta aspekter att framföra från andra änden av världen. Främst gällande begreppet "nordisk" överlag - ett intressant litet tema att få utrett som väsentligt i sammanhanget. I Latinamerika är det politiska mycket tydligt, medan Sabato ansåg att det intressanta i Norden är just hur "stat" och "samhälle" delvis betyder samma sak, så som Kettunen framförde saken.

I diskussionen som följde presentationerna kommenterade Haapala bland annat att t.ex. de radikala fennomanerna fick stöd av bondeståndet på 1800-1900-talet. Då kunde man fråga sig: har det skett nu? Sannfinländarnas stöd tycks vara rotat i det lägre borgerskapet och arbetarklassen, eller? Har samhället förändrats från "välfärdssamhälle" till "tävlingssamhälle" ("competitive")? Det ansåg i varje fall de flesta. Vad blir konsekvenserna? De låga trösklarna mellan samhällsklasserna har enligt experterna fört Finland dit vi är idag... Hur blir det nu? Nå, detta bör vi säkert så småningom får djuplodande analyser av.

Vad är alltså historikernas roll idag? Bör dryftas, ansåg man allmänt. den Boer ansåg att ett av problemen är självbilden: man har specialiserat sig och ser sig som irrelevanta aktörer i samhället. Han anser att vi hellre borde ha en världsbild som Herodotos: ideologiskt öppen för allt. Undertecknas.

Dagen avslutades med en reception i Riksarkivet, där prof. Jussi Nuorteva (arkivchefen) först höll ett anförande om arkiven och deras roll. Det var glädjande att se att nästan 50% av föredraget handlade om framtida utmaningar, däribland främst digitaliseringen - gott! Och "gott" var det även att efteråt inta en liten buffé i sällskap av forskare av den kalibern att de studerat för G. Duby med flera... Wow, säger en nybakad doktor. Det var med kassen full med tankar man kunde bege sig hemåt den kvällen.

Det som var litet konstigt med seminariet var att det trots sin mycket transnationella anda och "tunga" namn på talare inte verkade locka fler deltagare, särskilt från Helsingfors, trots att seminariet höll i Vetenskapernas hus ett hundratal meter från Universitetet. Kanske det anses mer krediterande att åka utomlands på konferens än delta då en konferens kommer till den egna bakgården? Nå, jag var glad att jag kunde delta - det var sannerligen en informativ dag.

Bytomtseminarium

2011-05-12T23:01:00.007+03:00

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.

Kungar och kungars hundar

2011-05-11T21:01:00.001+03:00

Sommarutställningen vid Finlands nationalmuseum öppnar imorgon för publiken, men redan ikväll hade somliga lyckligt lottade möjlighet att bekanta sig med den färgranna utställningen, som tydligt präglats av museets samarbetspartner, Livrustkammaren (Stockholm) såväl i utformning, färgsättning som i val av fonter etc. detaljer. Borta är de grå vitrinerna mot de grå väggarna från sekelskiftet 2000, svart på vitt. Äntligen! Samarbetsutställnigen för ett par år sedan, 1809, banade uppenbarligen väg för en förändring i en mer sprakande riktning för vårt museum. Då man steg in i utställningen var det t.ex. trevligt att genast mötas av en livfull interiör - inte enbart föremål i vitriner, som alltför ofta dominerat tidigare. Det är glädjande att se att museets utställningsgrupp varit öppen för litet idéer från väst.

Såväl överintendenten för Livrustkammaren, Magnus Hagberg, som ambassadör Johan Molander, som öppnade utställningen, berättade i sina tal om de berömda djuren i Livrustkammarens utställning, Streiff och Pompe. Och javisst, de gjorde en gång stort intryck på lilla Eva 4 år i Stockholm, minst lika mycket som Karl XII:s hatt med kulhål och Gustav III:s maskeradkostym. Det hör liksom till allmänbildningen att veta namnen på dessa kungliga husdjur. Vi får hoppas att utställningen här nu också kan locka de yngre besökarna till upplevelser i sommar.

Jag är glad att fokus alltmer är på de unga, samtidigt som man lyckas locka deras föräldrar, såklart - denna besvärliga grupp "unga/medelålders vuxna". Den museipedagogiska verkstaden för barnen är nu större än tidigare, tack och lov att utvecklingen börjat gå i rätt riktning. Verkstaden är rymlig och färgrann och fokuserar på riddare med bl.a. ett magnetpussel i form av en vapensköld - gott så. Tyvärr fanns det tillsvidare inget för prinsessorna, som ju på sin tid innehade en roll att spela i riddaridealet. Å andra sidan kan ju flickor gärna uppmuntras vara riddare även de - ens för en timme.

Några aber bör dock nämnas: visst är det ganska pruttgulligt med djur, ja. Nå, vi får hoppas att det gör att man tänker djupare på ämnet: djuren som symboler för regenten, som förmedlar makt och stärker regentens image. Doc. Agneta Ahlqvist har skrivit en strålande artikel i Matti Klinges festskrift år 1996 om regentens häst som en insignia regalia. Jag hoppas detta förmedlas till besökarna och på guideturerna, speciellt.

Det är också synd att utställningen inte producerat någon egen publikation, förutom Livrustkammarens, men detta kunde ju fixas genom att texterna i utställningen kunde läggas upp på webben, kanske till och med med bilder. När man går hem från utställningen bläddrar man gärna i något och fördjupar sitt kunnande ytterligare - kanske via webben då åtminstone, om inte till pappers.

Vintern rasat - farväl till landsbygden...

2011-05-05T06:24:00.007+03:00

Vi firade första maj i söndags bland flyttlådor, åt struvor och lyssnade på Akademiska sångföreningens livekonsert från Kajsaniemi i Helsingfors. Nästa år kommer vi förhoppningsvis att vara där, på plats i vimlet bland bekanta och obekanta finlandssvenska nyare och mer inkörda studenter. Under studietiden var man uppe på sillfrukost på kullen, nu kommer vi säkert att vistas bland barnfamiljerna på sandplanen.

Det är snart dags att ta farväl av Kyrkslätt och vår stora lägenhet här. Det har varit en fin tid med varma somrar och snörika vintrar, med licentiat- och doktorsexamen samt hemmafrutillvaro, men nu är det dags för oss att bege oss tillbaka till huvudstaden och dess sociala liv, arkiv, bibliotek. Jag skall börja sätta igång med mitt postdoc-år som stipendiat vid Helsingfors universitet och kommer att börja blogga mer om mina forskningsintressen - återkommer om det.

Igår fick barnen pröva på dagis, och verkade trivas. Idag skall vi fortsätta öva, nu också äta lunch där. Våra små stora barn.

Boken om barnlöshet

2011-04-24T08:46:00.004+03:00

Det är verkligen fint att vi fått en bok och barnlöshet eller -frihet - jag läste den fort, slukade den, så medryckande var den. Grät en skvätt då och då, eftersom många av skribenterna berättade mycket personligt om sina känslor. Det är lika viktigt som alla guider till moderskap, minsann.

Personligen ser jag barnen som gåvor. Tre har vi fått hittills, och två har vi tills vidare fått behålla. I likhet med många av skribenterna, som dryftar över hurdana de vore om de hade barn - troligen inte som nu, så har jag för länge sedan insett att barnen skapar vuxna och det är i sanning en gåva. Å andra sidan, om man får leva, åldras, förändras man ju med sina nya upplevelser för var dag. Vägen kan ju gå vart som helst.

Personligen ökade min motivation till att skriva min egen big book klar just i.o.m. att jag fick barnen. Susanne Ringell kallar det "spontant vuxendop", och att det inte sker lika naturligt om man är barnfri, men att man får det på en annan väg, kanske inte den man tänkt sig, dock. I vår bekantskapskrets finns par som inte är intresserade av att få barn, men nog av sitt arbete, sitt yrke - och varför kan inte den press som sker inför en disputation, själva händelsen och dess efterverkan, även ses som en form av vuxendop. Jag kan väl påstå att också examen för yrken etc. kunde bli dylika, men det varierar ju högst personligen. För mig var det i sanning underbart att doktorera, men inte gick det upp mot barnen. Å andra sidan var det annorlunda än födslarna, en sorts mental födsel, ett vuxendop - och de olika företeelserna kan verkligen inte jämföras, nej. Ringell skriver om att få barn, eller som hon föreställer sig det: "man får en ny blick, man får en inblick och man får en utblick." Barnlösa får utvecklas som människa genom annat, påstår hon. Och visst kändes det så för mig även att bli magister, då jag ännu inte hade barn - så här i efterhand kändes det större än att bli doktor, liksom. Men då hade jag redan två små och en ängel.

Lotta Moring skriver om att hon blivit ledsen, då många mödrar påstått att "moderskap ger kvalifikationer som borde ge mammorna pluspoäng i arbetslivet". Dystert, inte snällt att poåstå så och inte sant heller. Personligen förändrade moderskapet mig närmast mentalt, men lika multitasking har jag alltid varit - även före barnen - bara som ett exempel. Moderskapet fick mig personligen dock att sluta flumma omkring och fokusera på det som var viktigt - att bli klar med examen, att göra bara de jobb jag gillar och orkar med etc. Kanske jag fick litet mer bassjälvförtroende i ryggmärgen, men ännu dalar det ibland ändå. Men lika viktig som barnen är även partnern, det ses också i denna bok i många berättelser. Ett bra parförhållande är viktigt, om man vill ha ett sådant, och om man råkar ha turen att finna honom/henne. Våra barn är så fina också just för att vi får dela på dem, liksom.

Ann Sandqvist skriver om allt det svåra med in vitro fertilisation. In vitro = i glas, får mig genast att associera till hur fragilt det är, livet. Rörs till tårar. Och så blir man väldigt glad att det är möjligt, underverken. I sanning en mätare på vår fantastiska civilisation (om IVF-metodens historia har förresten prof. Christer Nordlund skrivit, om man vill bekanta sig med hur 1900-talet förändrat våra möjligheter), något värt att tänka på.

Sanna Karlssons berättelse om vägen till sin lilla adoptivpojke var underbar, speciellt eftersom vi har adoptivbarn i släkten. Det var en hård grej för släktingen att inse att det inga biologiska barn skulle bli - jag känner igen detta hos skribenterna också i denna bok. Sanna gav mycket konkret uttryck för sina känslor, och det var ändå en historia med ett vackert slut - tack för att du vill dela den med oss.

Många av skribenterna anser sig känna sig ensamma, se bara gravida eller barnvagnar på stan. Jag kände det även så när jag var 20+ och första gången funderade över om jag någonsin begåvas med barn någon gång. Men ändå, framför mig ligger en hel bok fulla av dessa som känner sig mer eller mindre ensamma. Det slog mig att barnlöshet/frihet alltid varit och alltid kommer att vara en naturlig del av vårt samhälle, det bara är så. Kanske det är synd att kvinnor, som de skriver i boken, ofta pressas till modersrollen, vilket är sorgligt. När har vuxna kvinnor slutat var bara människor överlag? Monica Fagerholm säger det fint: "På bilder i reklam och i tidningar så är det nästan undantagsvis mannen eller pojken som får representera Människan i verksamhet - det icke-könsbundna varandet och synligheten i världen. I böcker och på film är det männen som är de som handlingarna cirklar kring. Inte för att de är män företrädesvis, de är dem som både den manliga och kvinnliga publiken förväntas identifiera sig med. [---] Mamma-rollen är den enda som är klar och tydlig. Så länge det är så är det svårt att tala om riktiga val." Ja, tyvärr. Vi kvinnor kämpar för att få synas, antingen vi är barnfria eller barnrika. Men, man kan ju inte ge upp: för sin dotters skull måste man fortsätta kämpa.

Boken handlar om att möta och bli bemött, om vårt behov av att som människor få vara jämlika, känna, tycka, tänka, längta. Rekommenderas med andra ord för alla som berörs av temat, är man antingen barnfri eller barnrik.

Nå, huh huh!

2011-04-18T08:42:00.005+03:00

Och så röstade folket 3 % mer äktivt än 2007 och 20 % valde att ge sin röst åt de "invandrarkritiska" (läs rasistiska) Sannfinländarna. Folket har talat och vi andra får huka oss. Länge leve ett demokratiskt val?

Det var mycket deprimerande att läsa sina vänners status på Facebook, där den ena efter den andra uttryckte sin besvikelse. En tröst i sorgen var att lägga märke till att vi tycks vara vänner för många orsaker, inte minst den att vi har liknande politiska (liberala eller gröna) åsikter. De flesta av oss oroar oss en del hur det skall gå för finansiering av kultur och vetenskap, och Finlands unika drag att ha två nationalspråk. Jag har tidigare diskuterat språkfrågan, men kan inte sluta, eftersom insikten att folk i dagens värld tycks anse att språkkunskap inte behövs är chockerande. Men, kanske valet var ett tydligt resultat av kritik mot globaliseringen? Förhoppningsvis ett fåfängt sista sprattel inför det som redan finns - på FB och Twitter etc. - en enad värld. Folket är ju som känt rädda för nya ting, inklusive det att faktum att de nya webbgenerationerna är kosmopoliter. Trots att det är en mycket, mycket gammal fråga...

Det verkar finnas ljus i tunneln, dock. Anhängare av övriga partier verkar bli mer och mer enade, påstås det på webben och i pressen. FB fanns ju inte lika aktivt med under valet 2007 - t.ex. jag själv började använda FB först hösten 2007 - så detta medium för att uttrycka sina åsikter fanns inte, men finns nu. Flera grupper har bildats i protest mot valresultatet och jag har också i likhet med hundra eller tusentals andra, anslutit mig till dem. Länge leve åsiktsfriheten - demokratin!

Miró på EMMA

2011-04-11T08:48:00.003+03:00

I dagens HBL publicerades en recension av Miróutställningen på museet EMMA i Esbo. Vi såg utställningen med hela familjen igår och mina associationer av vad jag såg var andra än recensentens, som klarade av att skriva en hel recension utan att nämna ordet symbol. Skulpturerna för mig blev så spännande de blev just genom att något, ett material, en form, fått ge uttryck för något annat, bli en symbol. Hur litet drag eller former i en yta får oss t.ex. att genast upptäcka ett ansikte däri?

De färgsprakande verken fick mig nämligen att bli på genomgott humör och fick mig att associera till människans genuina sätt att mycket primitivt kunna uttrycka sig universellt - genom symboler. Mirós enkla verk fick mig att associera till hällristningar och det sätt på vilket barn lär sig måla och uttrycka sig. En härlig upplevelse i vårsolens sken.

Vägen till disputationen

2011-04-10T16:46:00.008+03:00

I fredags fick jag äran att delta i ett seminarium för doktorander i slutskedet, några månader innan disputationen. Seminariet tog 4 timmar och behandlade alla praktiska frågor inför disputationen och bokutgivningen. Jag var med och fick hålla det avslutande föredraget som "nydisputerad" och berätta "hur det gick för mig". Seminariet arrangerades med talare som vetenskapssekreterare och informatörer samt prof. Markku Löytönen som värd. Han berättade även mycket väl om hur publikationsprocessen går till och vilka alternativ som finns. Prof. Laura Kolbe inledde med en kort inblick i disputationens symboliska betydelse och annat historiskt smått och gott som är bra att veta.

Jag deltog aldrig - hann aldrig - i något dylikt seminarium inför min egen disputation i höstas, så det var inte helt lätt att försöka både ge praktiska råd, ha sin egen disputation och karonkka som exempel och dessutom stå för dagens "roliga slutsnutt". För att få reda på vad det skulle stå i inbjudningar, vad som skulle ske osv. frågade jag vänner, lärare och kolleger helt enkelt. Mest nytta hade jag själv sist och slutligen av att ha diger erfarenhet av bokutgivning och projektarbete under de senaste 15 åren - erfarenhet jag fått via organisationer bara löst i kontakt med uni, dvs. nationen, ämnesföreningen och vetenskapliga föreningar. Trots att jag inte själv i tiden hört en "nydisputerads" berättelse, gick min egen snutt ändå vägen - det var verkligen nyttigt för mig att tänka igenom vad som egentligen hände, allt för ofta känns det fortfarande som om det hela bara varit en dröm.

Det var mycket roliga incidenter jag erinrade mig så här i efterhand. Jag disputerade i 50-talsbyggnaden i Hfors centrum, Porthania, i salen PIII och fick följaktligen gå ner mellan PIII och PIV med kustos och opponent, via "suckarnas korridor" - jag visste inte att den hette så innan denna dag, men namnet är förvisso beskrivande. I sista stund lade vaktmästaren märke till att jag glömt prislapparna på min nya utstyrsel och var vänlig nog att avlägsna dem. Efter disputationen och kaffebjudningen var jag så "hög" på det hela att jag glömde min handväska, som fanns i förvar hos vaktmästaren. Till all tur hann jag gå efter den senare, eftersom karonkkan hölls i närheten, i Gustus&Vera. På restaurangen trodde de förresten intill sista stund att det var min man som var disputanden - han hade nämligen vänligen hjälpt mig med arrangemangen, som den gamla nationsräv han är, och bokat både kaffebjudningen och karonkkan. Ofta måste disputandstackaren göra allt själv, så jag måste säga att det var verkligen skönt med hjälp i detta avseende. Vid sidan av dessa roliga incidenter, hände mycket mer, men kanske jag återkommer till dem en senare gång... :)

Språkkunskap är nyttig!

2011-04-10T10:46:00.004+03:00

Detta måste sägas rakt ut, utan ironi, eftersom det inte anses vara så i Finland just nu. Idag publicerade HBL en artikel om hur professor Harrison tagit sig an Finlands sak och talar för att vi skall bibehålla vår nationella tvåspråkighet. Och att han fått rasistisk kritik. Det var väntat, tyvärr. Så illa är det, alltså - det har inte i onödan pratats om ett "ödesval" i veckan, när vi skall välja riksdag här i vårt land vid Europas rand.

Då jag var guide på Finlands nationalmuseum guidade jag fritt på både finska, svenska och engelska, grupper i alla åldrar och ur alla kategorier - tusentals under min tid på det jobbet. Dagisgrupperna fick ofta tillträde till det i allmänhet stängda rökpörtet, för att få insupa stämningen och dofterna i 1800-talsrummet. En gång under en guidning på finska bad jag barnen ställa frågor och fick en fråga av ett barn som uppenbarligen hade ryska som första språk. Jag förstod väl vad han sa och skulle just svara, då dagistanten avbröt generat: "Ja, han har alltså finska som andra språk". Jag blev förvånad, eftersom jag inte ens tänkt på detta närmare utan på saken som skulle diskuteras, men min reaktion var genast att vänligt svara: "Det har jag också, mitt modersmål är svenska". Tanten blev litet förvånad, men pojken brast ut i ett brett leende. Jag var glad över att kunna lära frun litet tolerans och inte bara prejudikat - hon hade väl inte kunnat tro att jag inte hade finska som modersmål. Tolerans är just vad vi skulle behöva nu: kan vi inte få tala många språk, så många som möjligt?! Det är en enorm rikedom: de flesta jobb jag någonsin fått, t.o.m. städjobb (i grupp), har jag fått p.g.a. att jag varit språkkunnig!

Min forskning hade heller inte kunnat genomföras så som den gick, utan att jag varit så språkintresserad sedan barnsben, och så gärna försökt lära mig språk. Jag läste källor (främst brev, tidningsartiklar) från 1800- och 1900-talet främst på svenska, tyska och finska, litet även på estniska (men den är svag, borde förkovras!), ytterst litet på engelska! Litteratur fanns på italienska, franska och engelska - så visst var det en fördel att jag också gillar dessa språk. Men summasummarum, var jag nöjd att jag ens behjälpligt kan LÄSA ett ANTAL språk!

Min ryska är kass: bara 1,5 kurs på uni då jag började studierna, sedan tog tiden slut och det är ett sannerligen svårt språk, men vackert! Tolstojs språk, Dostojevskijs, de fantastiska ryska kompositörernas: Tjaikovskijs, Prokofjeffs, Rimsky-Korsakoffs bara för att nämna några av dem jag älskar. Jag skäms över att stava mig till lätta ord och just och just klara mig på en shoppingtur. Jag måste definitivt återuppta att försöka lära mig ryska då jag bara hinner. Det var underbart att lära sig det ryska alfabetet och kombinera bokstäver och ljud: som att lära sig läsa, så måste det ha känts (jag minns inte hur det kändes att lära sig läsa svenska, för jag var så liten)! Jag hoppas personligen att mina barn får lära sig så många språk de bara önskar, och speciellt ryska, som är mycket oregelbundet, så tidigt som möjligt.

Kusligt aktuell

2011-03-27T09:20:00.004+03:00

Vi såg musikalen Cabaret på Svenska teatern (Alexandersteaterns scen, då huvudbyggnaden är under reparation) igår och den var precis så fin som utlovat. Filmen från 1972 är dramatisk, men musikalversionen år 2011 är inte mindre, med ett ännu mer accentuerat slut. Kusligt aktuellt, då de högersinnade och intoleranta tilltar i antal runtom i Europa, inte minst här.

Otroligt skickliga dansare och sångare, en efter en. Dekoren var fin med de sneda väggarna, trasiga speglarna, dörrarna som såg ut som dödsskallar, och bildade en god inramning åt den dekadenta storyn. De äldre gardet av skådespelare tog dock hem showen; karismatiskt, roligt, sorgligt. Sevärt och tankeväckande - bland åskådarna i foajén påväg ut hörde vi bittra kommentarer om hur det var ett så dystert slut. Hallå?! Cabaret är en klassiker man nog bör känna till, men bättre sent än aldrig. "Musikal" är kanske fel ord, "musikteater" kunde kanske klarare beskriva vad det är frågan om.

Konst, galenskap och svanar

2011-03-21T14:25:00.005+02:00

Vi såg Black Swan på bio igår och vi blev båda mycket berörda. Först och främst var filmen fylld av fina bilder och symboler. Svart-vitt är ingalunda slutanvänt och träningsdräkten i grått var en fin detalj, bara som exempel. Den krossade ballerinan i speldosan gjorde intryck. Om man inte tidigare har bekantat sig med dansens hårda värld med bulimi, anorexi, press, konkurens, åldersnojor, så får man en kort lektion i hur hårt det är. För att göra riktigt stor konst behövs ens fulla engagemang, att man fullständigt går upp i vad man gör. Något som ibland saknas idag, så förhoppningsvis är detta en tankeställare men inte direkt gör det avskräckande, fast denna film slutar i tragedi. Men i någon mån måste man ju följa förlagan.

Filmen drog en suggestivt med, obehagligt - också sexscenerna svävade förfärligt på gränsen till skrämmande. Och storyn är ingalunda slutsliten: en skygg vit mot en fräck svart, hur aktuellt som helst. Det schizofrena i det hela, det mentalsjuka: så många konstnärer som svävat mellan sjukdom och genialitet... Just så måste det vara - om man någon gång ens svävat på ytan till galenskap: drömbilderna blandar sig med verkligheten, allt blir dimma, angsten är enorm.

Både min man och jag grät en skvätt vid sluttexterna, filmen var så tung, och fantastisk. Natalie Portman var förtjänt av sin Oscar, verkligen. Rekommenderas alltså varmt, men en varning bör ges: man kan bli djupt berörd.

Har recenserats ett flertal gånger, bl. a. här:
http://www.pastan.nu/film/filmrecension-black-swan-1.1238413
http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2352421/black-swan
http://www.cine.se/filmsida.php?film=black_swan

Främmande fåglar

2011-03-20T09:05:00.006+02:00

Läste artikeln i D-delen av Helsingin sanomat 20.3.2011 om Umayya Abu-Hanna, mångsysslare, politiker, redaktör och författare. Hon bodde 30 år i Finland, men lämnade landet åtminstone temporärt - för Holland för en tid sedan. Hon uppger sig ha tröttnat på det allt mer nationalistiska klimatet och på att invandrare - till och med i 3:e generation - inte accepteras. Hon har jobbat med olika frågor kring ett mångkulturellt samhälle, men påstår sig nu ha gett upp å Finlands del. Det var sorgligt att läsa detta. Jag hoppas verkligen hon återkommer till vår kulturella elit, som hon kritiserar som passiv. Men jag förstår henne så väl. Hon blev en "argbigga" med sitt temperament och sitt annorlunda utseende mot alla "stöpselnästa linluggar" (vad träffande, förresten!). Tyvärr kan jag inte länka till artikeln på finska, eftersom den finns på webben i den versionen av tidningen som kräver lösenord eller betalning.

Särskilt mycket tog jag åt mig av artikeln och började begrunda vad jag själv upplevt. Det är omöjligt att som ung "utomstående" göra något inom varken den kulturella eller vetenskapliga eliten, eller åtminstone är det mycket svårt att bli accepterad. "Kom inte och tro att du är något", får man höra som barn inom borgerskapet. Man måste vara barn eller barnbarn till en berömd författare eller forskare för att överlag bli sedd/hörd. Lyckligtvis finns det en exotismnämnare, t.ex. att man är född på landsbygden, som kan hjälpa till ibland, men det kortet förbrukas snabbt. Att tillhöra en minoritet som finlandssvenskarna är ett minus - men lyckligtvis ett plus i fråga om de egna, protektionistiska kretsarna med fonder etc., men hur svårt vore det inte att vara av ryskt ursprung. Det dryftade även Abu-Hanna. Var finns tolernas, möjligheter till att skapa nytt? Abu-Hanna framhåller på många vis hur protektionistiskt Finland blivit på en kort tid, i praktiken, inom arbetslivet... Det är skrämmande, för hon har rätt tycker jag!

Personligen har jag haft svårt sedan barnsben p.g.a. mitt livliga temperament ingen vuxen i världen fått bukt med, och trots otaliga försök att knäcka mitt självförtroende är jag mycket glad när jag är glad och blir jätte arg när jag blir arg. Jag har funderat länge på medicinering, men hur och varför? Tänk om jag ändå är "normal", bara inte "purfinsk", sammanbiten, livsdeprimerad från grunden i frågan om temperament. Är det illa? Javisst, här i Finland - så som Abu-Hanna även framhåller. Då jag bodde i Italien kände jag mig som en kolugn finne bland de skränande, gestikulerande romarna på gatorna där.

Och utseendet, ja. Sedan barnsben har folk talat engelska med mig i butiker, uppträtt rasistiskt i barer - "är du jude, eller rysse eller polack, va?" För inte så många veckor sedan frågade en främmande dam på promenad i Kyrkslätt om barnen jag var ute med var mina: de har linluggar och blå ögon, så rimligtvis kan de inte vara mina, jag som ser ut som en utlänning. Javisst, jag har ryska gener, men det är två generationer tillbaka. Därför kan mina barn se ut egentligen hur som helst genetiskt, ja - det är chockerande att människor glömmer så elementära fakta om genetik man lär sig i grundskolan! Det var skönt att bo i Sverige, där man redan år 2000 kommit längre än här år 2011: alla talar svenska till varann i butiker etc. oavsett hurdan habitus man har. Om någon sedan inte kan, växlar man till annat. När kommer den förändringen att ske också i Finland - jag har väntat länge - eller kanske den aldrig kommer? I Sannfinländarnas Finland får väl bara stöpselnästa linluggar plats. Det mest skrämmande är uttryck jag hört även inom museibranschen i år att "inte behöver vi svenskar hit på seminarium, vi har så mycket kunnande i Finland" och annat, för att undvika all form av ökad kommunikation, ökat utbyte av idéer etc. TROTS eget kunnande. Denna maktfullkomlighet är förfärlig! Men har någon talat om högfärd eller brist på ödmjukhet på länge? De orden finns ju inte ens i vokabulären mer, och snart faller väl toleransen bort den med, i brist på retoriskt umgänge.

Abu-Hannas besvikelse lyser mellan raderna i artikeln. Jag håller med henne, jag är också besviken på mitt hemland, som jag trodde var ett flaggskepp i frågan om tolerans, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Men det var 30 år sedan 80-talet, faktiskt. Och dagstidningarna fylls av modereportage och Strömsömys, istället för att ta ställning - några lama försök gör ingen sommar. Eller snarast sommar för Sannfinländska idéer...

Riksdagsvalen närmar sig, snart får vi veta vad "folket" tycker. Jag hoppas för en gångs skull att valdeltagandet blir aktivt vem folk än röstar på. Men jag är rädd att det blir en seger för protektionismen och intoleransen. Det är demokrati förvisso, och en markör på ett klimat lika isnöat som landskapet denna vinter. Kanske det är bäst att också jag drar fastän mina förfäder (utom en endaste en) var finnar? Sådana som vi hör inte hemma här, glada, aktiva, mörkögda människor. Men, mest av prinicipskäl därför att "annorlunda" inte får plats här, varken då det gäller habitus eller tankar - det sistnämnda det klart värre.

Med eller Utan?

2011-03-17T19:43:00.003+02:00

Alltså, nu måste jag gå till bokhandeln och skaffa antologin Utan - två av författarna presenterades i veckans Kyrkpressen på ett mycket intressant sätt. Och jag kan inte låta bli att kommentera igen.

Det verkar gott att det överlag diskuteras: föräldrarollerna eller en vuxenroll som barnlös. Speciellt gott lät det i intervjun, då det nämndes om den "tävling" som gäller mellan en del föräldrar att skaffa de snärttigaste grejerna, märkeskläder osv. Som humanistmamma har man aldrig haft möjlighet att ens tänka på att delta i dylikt, och dessutom som hemmamamma, har jag inte varit tvungen heller - barnen har umgåtts ganska litet med andra barn och därför även jag med andra föräldrar. Alla föräldrar bör alltså inte ses som materialistmonster, men det var bra att det togs upp - en del kan kanske få sig en tankeställare.

Det som däremot gjorde mig ledsen var kritiken av hemmafruar med skitigt hår som går upp i vikt, inte bryr sig om luckorna i sin cv, inte orkar jobba. Right. På kvällen när min man kommer hem är jag så trött att jag inte orkar ut och motionera, sitter bara och stirrar. Nå, tröttheten kompenseras med mera mat som gör en pigg. Sen kanske man kan öppna datorn och ens jobba en bit. Resultat: övervikt. Men jag anser den inte kommit p.g.a. lättja utan tvärtom, p.g.a. trötthet. Om jag funderar efter har jag simultant med hemmamoderskapet - jag har fått hjälp av far- och morföräldrar, bör dock sägas - även gjort så mycket jag bara förmått å arbetets och karriärens vägnar och känt att jag har valt BORT många arbeten, jag skulle kunna ha haft nytta av, för att kunna sköta barnen hemma och inte dumpa dem på dagis för att få öroninflammationer stup i ett. Men jag fick i varje fall min doktorsavhandling gjord, och en stor motivation till detta var mina barn: deras framtid med en mor som de kan vara stolta över. Så om någon kommer och säger ett ont ord till om lata hemmafruar ännu, blir jag förbannad! Istället skulle jag vilja fråga "barnfria" hurdana de är. Jag tror de flesta av dem är karriärister och egoister, eller så hade de en svår barndom. Ibland kan de även ha haft dålig tur med partners och blivit för gamla, men det kan man ju aldrig erkänna...

Nå, hur känns det att få sådana beskyllningar? Kanske det bästa vore att inte kritisera andra, utan istället berätta mer om sig själv. Jag hoppas innerligt boken går ut på det hellre än den kritik av andra som framkom i intervjun. I och för sig är detta dagens melodi: jag har märkt att vilt främmande människor på gatan flera gånger stannat och sagt, då jag gått förbi med mina barn: "titta de har nappar!" fast de är 2 och 3 år gamla. Fy på mig! Come on?! Min dotter är så vild att nappens engelska ord, "pacifier, verkligen gör rätt för sig! Utan napp skulle hon för länge sedan rusat under någon bil på våra promenader. Min mor hade ingen napp, men sög istället på tummen tills hon var 9. Kanske nappen ändå en dag är lättare att slänga när sugbehovet minskat? Tummen är minsann svårare att "glömma hemma". jag tror inte ett dyft på tandläkarnas visor om att nappen gör att man får utstående tänder. Just så. En bekant till mig hade aldrig napp och hon måste ha tandställning så attan bara. Rena lögnerna bara för att skapa otrygga barn, som dumpas på dagis under 1 år gamla, utan nappar. Inte att undra på att psykopatin har börjat frodas när dessa ungar nu kommit i 20-30-årsåldern!

Hårda ord, javisst. Nå, jag får återkomma med kommentarer och exempel på egna erfarenheter när jag läst opuset.

Fulheten frodas

2011-03-13T11:47:00.005+02:00

Att arbetslivet blivit hårdare har diskuterats det senaste decenniet, exempelvis av historikern Juha Siltala. Nu togs detta upp igår även i Helsingin sanomat, just nu när jag under veckan blivit utsatt för skarpa armbågar och manövrerats ut ur seminarieprojektet jag sysselsatt mig med under det senaste året. Men, det var mitt eget fel: om man arbetar 99 % mer än en annan och inte tar för sig, så får man skylla sig själv när någon med macchiavelliådra sopar golvet med en. Det värsta är även det att ingen tar någon i försvar nu längre heller. Nåja, jag minns få tillfällen då någon tagit mig i försvar sedan slutet av 80-talet överlag.... Lyckligtvis ibland. Ofta råder bara "den som sig i leken ger...", och javisst, det stämmer. Men, personligen tycker jag det inte borde vara så - fast, vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Lojalitet är lika sällsynt som moral. Och blir man illa behandlad, får man absolut inte ens höja rösten, utan man bör bara lida och inse att man är en "looser". Fy!

Nåväl, till all lycka har jag finansiering för min egen forskning för ett år framåt, så nu kan jag lugnt dra mig tillbaka från allt vad "arbetsplats" och föreningsliv eller projekt heter, och jobba i arkiv och hemifrån i allsköns ro. Alla är inte lika lyckliga, tyvärr - dem ägnar jag en stilla tanke idag.

Om barnlöshet och en kommentar om hur det är att ha och inte ha

2011-03-10T11:17:00.004+02:00

Söderströms har denna vår utkommit med två böcker jag önskar få läsa å det snaraste: kollegan och historikern Julia Dahlbergs debutroman Islossning och antologin Utan, om barnlöshet, där jag vet att åtminstone en väns artikel ingår. Hon blev apotivförälder i höstas, vilket då var en av de mest glädjande nyheter man fått på länge.

"Utan" är redigerad av Mikaela Sonck vars text även finns på webben, om ni skrållar ner på sidan jag angett. Vi tillhör samma årsklass och jag har stor medkänsla för den historia hon i korthet återger på sidan och orsakerna till att hon ville förverkliga både sajten mammapappa.com och boken.

Ibland förundras jag dock över de barnlösas naiva inställning till synen på kvinnan som "riktig" först då hon fått barn och en kritik av densamma. Helan ältandet kring detta gör att vi inte ens kan höja oss över både huruvida en kvinna är "riktig" om hon har barn hon uppoffrar sig för, eller är om hon är "bättre" i feministisk synvinkel om hon väljer enbart karriären. Jag minns hur det var att vara barnlös - jag var 32 när min dotter föddes. Vi 30 hade jag redan lagt undan drömmen om barn i mapp Ö, jag hade ju ett yrke jag älskade. Alla kvinnor behöver definitivt inte få barn, anser jag fortfarande. Frihet är att få vara den man är oavsett kön, ålder, ras...! För mig innebar det dock en revelation att få barn. När jag första gången mötte Helenas blick fick jag äntligen veta hur underbart det kändes att få vara tillsammans med någon annan, på allvar, på riktigt, få ta ansvar och få gensvar på kravet av gemenskap. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, och för första gången fick jag en förklaring till en längtan som gnagat i mig. Barn för mig hade inget att göra med status, sociala krav eller att vara "kvinna". Kvinna har jag varit sedan 13, med eller utan barn.

Jag är glad att barn/utan barn dryftas, men... När är det dags för oss att göra vad vi själva vill, och/eller välja både och? Har vi fastnat i samma fälla som i den platt dualistiska kvinnobild vi fortfarande tampas med, "madonnan eller horan" (aldrig båda, aldrig något mer komplext... etc.)? Detta har jag tidigare kommenterat i bloggen, då det gäller denna åsikt som kastats fram av en fransk nutida filosof. Vi töntiga kvinnor tycks själva göra björntjänsten att välja att vara antingen eller, och dessutom racka ner på den, som inte väljer som just vi personligen! Problemet med oss kvinnor kvarstår: vi är mycket starkt benägna till att kategorisera oss själva och varandra. Speciellt just då när vi skulle ha all orsak att, och få mera styrka av, att tänka mer kreativt, mångfacetterat, tolerant. Och om vi inte börjar med oss själva, var skall vi börja då? Med att ta ut stickan ur kompisens öga en gång till? Snälla, säg mig att vi kan förändras och låta andra förändras! Våga vara annorlunda!

Vinnare!

2011-02-28T23:23:00.004+02:00

Finska kulturfonden delade ut stipendier till 1037 forskare eller arbetsgrupper/föreningar i år - det är lika många glada vinnare! Med stolthet är Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) bland dessa, vilket jag inte kunde ha trott då jag skrev vår ansökan - på finska. Vårt seminarium har med andra ord fått understöd, vilket jag redan nämnt, och kommer att genomföras i Helsingfors 14-15.10.2011. Om detta återkommer jag senare, när vi inleder vår informationsspridning.

Bland stipendiaterna fanns många bekanta namn och i korthet presenterades mycket intressanta teman för forskning inom humaniora, främst arkeologi och historia. Fint: dessa hör vi säkert så småningom mera av. Gratulationer!

Planer och visioner

2011-02-08T17:43:00.004+02:00

Det är roligt att få understöd för sina planer och idéer. Vårt seminarieprojekt (inom Tieteen Ystävien Seura - Sällskapet Vetenskapens Vänner), som skall dryfta arkeologi och pedagogik i oktober i Helsingfors, fick sig ett ryck framåt i.o.m. ett besked om delfinansiering. Eller, de facto, ett bidrag som uppgår till nästan halva vår budget. Skönt! Man får definitivt mer drive igen när idéerna får konkret stöd i form av medel, och såklart får man personligen även en extra dos självförtroende: vår idé var kanske inte så galen ändå, eller hur?

Mina personliga forskningsplaner fortgår även - att forska dels i universitetshistoria, dels i enskilda forskares vetenskapsbild, världsbild, "tankestilar", "tankekollektiv" och bruk av historia. I förra veckan dök jag återigen ner i arkivets djup och hittade mycket intressant brevmaterial, som finns som bas för ännu en artikel - känns fint!

Mer om min forskning, mer om seminariet följer - jag lovar. Det ser ju mycket ljust ut för tillfället!

Lapplands sommar...

2011-01-31T15:13:00.003+02:00

Vi såg äntligen Mika Kaurismäkis fantastiska dokumentär om skådisen och artisten Vesa-Matti "Vesku" Loiri, och den var verkligen sevärd! Först och främst är Kaurismäki en otrolig visualist, som gjorde den ena vackra frame:n efter den andra - särskilt rörd blev jag då Vesku satt på Gamla studenthusets scen och scenen bildade en ljus ram kring honom! Ögat vilade länge på just denna bild av den begåvade konstnären i kontrast till sin enkla charm med flanellskjorta, farmare och rejäl övervikt.

Veskus personlighet är så otroligt stark att hans funderingar definitivt var ett av de finaste elementen i filmen. Hans kolleger kunde även belysa hans person analytiskt och både svåra och roliga sidor beskrevs, även Veskus liv som varit både upp- och nedgång. Samtidigt fick man en rejäl dos av info om hur ett konstnärsliv är - med sena nätter, bedövande roller, problematiskt förhållande till privatlivet osv. Man blir inte direkt avundsjuk på en sensibel människa som måste utstå en hel del, men ändå inte kan göra annat än vara den han är.

Vesku är känd som komiker i tv, men även en fantastisk vissångare. Eino Leinos dikter i hans tolkning, främst, är fina: särskilt Lapin kesä (Lapplands sommar), som innehåller så mycket dystert, samtidigt så mycket kärlek till livet. Inte ett öga kan bli torrt när man hör den visan. Tack Kaurismäki, för en fin film! Lycka till Vesku med allt du ännu företar dig!

41Q och sanningen bakom min obefiuntliga karriär

2011-01-28T12:51:00.006+02:00

På grund av att jag verkligen ville veta varför jag inte riktigt tycks finna mig tillrätta som historiker/arkeolog, gjorde jag 41Q-testet - och mycket riktigt fick jag de resultat jag förväntat mig: att jag inte är lämpad att vara forskare och akademiker. Inte att undra på att jag för ett par år sedan blev erbjuden jobb som dräktguide med förevändningen att "det finns så många begåvade människor", man skall minsann inte komma och tro att man är något. Har jobbat flera år som guide och även dräktguide och tyckte att det jobbet gärna kan tas över av någon yngre. Men det var ju precis det som egentligen var rätt för mig! Synd att jag finner det enformigt och tråkigt. Min chef hade rätt, det är det jag är bra på, inte att skriva och redigera eller skapa utställningar. Suck. Jag är glad att jag i varje fall fick chansen att skriva en bok, fastän den är lång, insignifikant och tråkig. :)

I testet framkom nämligen för min del att jag är funtad för arbete som skådespelare, konstnär, musiker eller dagistant (jag gillar barn helt ok, men helst umgås jag bara med mina egna, ärligt talat, och ibland vill jag verkligen ha en brejk från dem också!)... I tonåren sysslade jag ganska mycket med att vara statist på scenen i musikaler och spelade aktivt piano. Pianot lånade jag sedermera ut till min systerdotter, som är mycket skicklig numera. Jag köpte ett piano igen för ett år sedan, men har inte riktigt kommit igång med att öva, främst för att ungarna hela tiden är med och hamrar. Och visst märks det att jag haft 15-års paus - jag kan knappt något mer av den Mozart- och Bach-repertoar jag hade och mycket mer. Min pianolärarinna tyckte jag var duktig och konstnärlig, men jag gav mig heller inte riktigt då tillräckligt med tid att öva för att bli bättre. Kanske jag kan öva mig litet ibland och spela litet med barnen, när de blir äldre och kan uppskatta det. Jag hoppas det innerligt.

Av mina små konstnärliga talanger har jag haft en del nytta av att kunna teckna och måla litet - i layout, det har jag märkt. Men mest är det frågan om hantering av dataprogram och det går på rutin: layout i skrifter etc. bör ju vara "less is more", så det har räckt mer än väl för husbehov. Någon Edelfelt eller Picasso är jag då INTE. Många av mina kompisar brukar ofta framhäva hur duktiga de är, och lika ofta påpeka att jag minsann inte är det. Det kan ju tänkas litet elakt, men visst har de rätt, det måste medges. Det är bra att var och en har sin plats här i livet och inte tar upp någon annans.

Hursomhelst, så tror jag inte jag skulle vara någon särskilt bra skådis heller, men litet nytta kan man väl tänka sig ha haft av sin skådisådra. Många har förundrat sig över att min disputation "gick så bra". Just det, hur kunde det gå bra för en sån bimbo som jag? De sista sekunderna innan opponenten, kustos och jag steg ut framför publiken tog jag ett djupt andetag och tänkte: "här står jag och kan icke annat", och erinrade mig dessutom hur det kändes att stiga ut på scen förr i tiden. Litet rampfeber, men nu skulle det ske: man skulle vara medveten om vad som hände på scenen, hur storyn gick och så skulle järnet skull ges. Antagligen var det amatörskådisen i mig som gjorde en fin rollprestation som "doktorand" den dagen - någon nytta med den talangen då, alltså. Och så fick jag skriva en bok. Nu fattas bara att plantera ett träd. Det gör jag i sommar :)

Kriget 1918 som minne

2011-01-22T17:09:00.004+02:00

Magister Aapo Roselius är nu "fil.mag. (disp.)", eftersom hans doktorsavhandling lades fram för allmän granskning i morse med gott resultat. Som kustos verkade prof. Henrik Meinander och som opponent prof. Pertti Haapala från Jyväskylä universitet. Herrarna diskuterade idag minneskulturen kring det s.k. "frihetskriget", som konflikten mellan de röda och vita (jag brukar personligen kalla den "inbördeskriget", men detta per se är alltså något som alltid dryftas då man granskar kriget - vad det bör kallas och av vem) kallades av den vinnande, vita sidan. Tidigare har det forskats mycket om själva kriget och då det gäller minnet har det närmast granskats från den röda sidan. Roselius skriver om etablerande ta v en "minneskultur", men opponenten påpekade att det även rör sig om s.k. "historiebilder". I någon mån anser jag dock att dessa oundvikligen hör ihop.

Roselius har länge arbetat för olika projekt om kriget (bl.a. utgett boken om de vita s.k. bödlarna, på finska och svenska, se http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=144), så det föll sig naturligt att nu även granska myterna kring kriget som lanserades av de vita och hur minnet byggdes upp via monumentresningar etc. och deltog i att forma en "vit" bild av Finlands historia. En intressant poäng är att just segrarna ville skriva även en "förhistoria" till sin frihetskamp 1918, och hänvisade då till de historiska krigen som ansågs nationella, t.ex. hur Lalli dräpte Henrik (ansågs berättigat!), Klubbekriget som nationell manifestation, 1808-1809-årskrig som en finländsk hjältehistoria etc. etc. Dylika tankar har tidigare framförts också av Derek Fewster (Visions of Past Glory, 2006). Kanske denna sjuka (?) fixering vid krigshistoria man kan skönja i Finland - alla böcker med krigstema säljer, andra ämnen avsevärt sämre - härrör sig just från den historiebild som lanserades av skyddskårerna under mellankrigstiden?

Opponeneten verkade kritisk till att Roselius benade ut temat ur en europeisk synvinkel och hänvisade till allmäneuropeisk forskning. Förvisso är det svårt att se stormakten Frankrike och Finland sida vid sida, men jag tycker det verkar upplysande att Roselius jämför skapandet av minnet av slaget vid Tammerfors 1918 med skapandet av minnet av slaget vid Verdun! Jag visste inte att man under mellankrigstiden gjorde uppvisningar av slaget, där skyddskåristerna spelade både sina vita föregångare och motståndarna, rödgardisterna. Myterna om de röda krigarnas vulgära stil skulle även framföras, hur de var klädda i trasor etc. Numera görs ju liknande uppvisningar av slaget i Oravais 1808 (det var synnerligen aktuellt nyligen!) och jag har hört att man även bland ryska och finländska amatörer idkar uppvisningar av slag, som skett under andra världskriget.

Roselius avhandling granskar tiden 1918-1944, vilket bildar ramarna för skapandet av minnet, dess etablering och småningom hur minnet försvagades. En boom av monumen tresningar skedde under denna tid, vilka var betydande fastän de inte var ansenligt många till antalet. Roselius argumenterar nämligen att monumenten restes med små medel och det var en stor ekonomisk uppoffring för de lokala skyddskårerna. Ofta framhävdes de vanliga soldaternas, hjältarnas, minne.

Myten om "frihetskriget" var dock problematisk, eftersom den innehöll en tudelning, de röda och de vita. Inför ett nytt måste nya symboler skapas. Vinterkriget 1939 gav upphov till en ny hjältemyt och t.ex. marskalk Mannerheim hänvisar inte längre till Frihetskriget i sina tal under Fortsättningskriget, som tidigare gjorts. Roselius kunde dock konstatera att denna fråga skulle kräva mer forskning. Det samtycker jag i, vid sidan av att jag anser att Roselius från sin avhandling kunde särskilja ett antal goda teman för artiklar.

Summa summarum var det än en gång en intressant disputation om myter och minne vid Helsingfors universitet! Skål! :)

"Doktoressa" eller litet om kvinnobilden

2011-01-18T21:55:00.005+02:00

Deltog förra fredagen i ett ypperligt seminarium av och om serietecknare, kvinnliga sådana. Publiken var rätt kvinnodominerad, men inte helt - glädjande. Speciellt glädjande var dock själva initiativet och utställningen om kvinnobilden i serier, arrangerad av Päivälehtimuseet - bra gjort! Utställningen hör ihop med ett bredare nätverk av samarbete med Arbetarmuseet i Sverige, som hade en utställning i samarbete med serietecknargruppen "Dotterbolaget".

Seminariet inleddes därför med en talare från Arbetarmuseet. Det var verkligen trevlig att höra hälsningar från Sverige - tyvärr dock på knagglig engelska! Men summa summarum var inläggen intressanta (övriga inlägg var en panel, ett föredrag med "tantenergi" av H. Pyystinen som fick Puupäähatten ifjol, och ett inlägg av bl.a. Kaisa Leka, som talade om bilden av handikappade i serier - det var för övrigt mycket tankeväckande; ofta är en funktionsstörning ett straff för någon ond karaktär...).

Panelen diskutera många frågor, förebilder etc., men även vad de vill "kalla sig", dvs. "kvinnliga serietecknare" (fi. "naissarjakuvapiirtäjiä" - "serietecknarinnor" eller "serietecknarskor" på svenska?). Det slog mig att det är ju så vi kallas om vi är kvinnor som "gör" något - "konstnärinnor", "författarinnor"... Ifall man blir seriöst tagen, hoppas man väl bli kallad "konstnär" eller "författare". Gäller segregeringen även för kvinnliga doktorer? Borde vi heta "kvinnodoktorer" i så fall (fi. "naistohtori"), eller skulle det betyda att vi doktorerat i genusforskning? "Doktorinna" kan vi ju inte vara, för då är vi "doktorns fru", men kanske "doktoressa"? Det skulle i varje fall låta bättre än "kvinnodoktor"... Min italienska lärare 2004 ansåg att en kvinnlig lärare skulle kallas "professoressa" på italienska, eftersom "professora" är "professorsfru". Nåja, jag hoppas dock att bli kallad bara "doktor", eftersom jag hoppas yrket i sig, i idealfall, borde vara könlöst. Borde.

Vetenskapens natt i Kronohagen och glädjen att få vara med

2011-01-14T10:20:00.006+02:00

Vetenskapsdagarna i Helsingfors har tydligt varit en succé. Igår hade jag av en händelse ett möte i Vetenskapernas hus (redaktionen/redaktionsrådet för Historicus 50-årshistorik - fortsättning följer!), och insåg att jag nästan missade Vetenskapernas natt och hela evenemanget, vimlet.

Och det verkar vara något magiskt över "natten"... :). Då jag besökte fakultetens kansli i Universitetets huvudbyggnad, efter att lyckligt fått stanna och bläddra i böcker i aulan (många förlag hade bokförsäljning där), råkade jag av en händelse stanna vid Finlands vetenskapsredaktörers förbunds stand och blev glatt överraskad över att dessa just sysslar med sådant jag är intresserad av: popularisering! Jag hade inga nya visitkort med mig, men lämnade min avhandling till dem istället - som en sorts digert visitkort, alltså. Med andra ord kunde jag mycket lycklig över en ny kontakt fortsätta mot Vetenskapernas hus och det instundande mötet.

På vägen till Kyrkogatan ringlade en tiotals meter lång kö fram utanför Finlands bank, som presenterade sina konstskatter för allmänheten. Tur att det inte var särskilt kallt igår! Jag styrde stegen av och an till Nationalarkivet, som förberedde en debattkväll om historia (med bl.a. prof. Matti Klinge som talare) och beställde fram några godingar ur arkivet, medan jag träffade vänner och bekanta.

Väl framme i Vetenskapernas hus fick jag min efterlängtade kaffekopp och en lugn stund att läsa en bok jag lovat recensera. Där kunde jag dessutom hälsa på bekanta som presenterade olika föreningars verksamhet, som står nära mitt hjärta (t.ex. Glossa ), och laddade upp inför kvällens många programpunkter och föredrag. Överallt spriade en glädje över att få vara där, vara "med och medverka", för att citera en nationsvän. :)

Summa summarum: en underbar dag!

Att vara Marta och Maria

2011-01-11T21:31:00.004+02:00

Det är en gåva att få vara hemma med barnen, sköta hemmet och syssla med allt som därtill hör. Men det har även sina tunga sidor, med mycket att stå i och tillfällig stress och trötthet.

Idag fick jag möjlighet att få delta i en utbildning och ha en annorlunda dag, utanför vårt hem. En grupp personer med olika expertis samlades idag och berättade om sina erfarenheter och sin livssyn för varann, och jag fick vara med. Det var mycket skönt att få berömma, och få beröm tillbaka. Jag fick alltså lyssna, och även berätta om min passion: historia och miljö. Det är viktigt att arbeta, men mycket mer viktigt att trivas med det man gör, och med sig själv.

Vi hade också en förhandsuppgift: att presentera en bok som betytt mycket för oss. Vi hörde om alltifrån guider till naturen, till guider för ledarskap och verktyg mot burnout. Jag presenterade en av mina klassiker - och många andras - Coelhos Alkemisten, som gjorde ett starkt intryck för många år sedan. Inför uppgiften bläddrade jag igenom den igen, och kom att tänka på hur bra boken är. Man kan söka sin skatt länge, men den är ofta alldeles framför en, i en. Bibeln har alltid betytt mycket för mig, och jag kom faktiskt inte ihåg att Alkemisten inleds med ett av mina favoritcitat, det stycke som handlar om Marta och Maria (Luk.10:38-42). Det är fint att vara allt-i-allon Marta, men även fantastiskt att ibland få vara den lyssnande Maria, som får sitta och lära sig. Om jag inte minns fel, poängterade även Heliga Birgitta på sin tid just detta: att man kan vara båda.

Läs fin blogg om wellness på arbetsplatsen här: http://elinvoimaayrityksellesi.blogspot.com/

I Farmville är vi alla goda

2011-01-03T12:28:00.005+02:00

För att fira det nya året och att jag har fritid till övers, har även jag börjat spela Farmville på Facebook. Det är mycket trevligt att "odla" litet i väntan på att få odla i verkliga livet, ute på landet (som nu ligger snötäckt) - satisfaktion gratis, med andra ord.

Det som slog mig, är även att man i Farmville faktiskt blir belönad för att man är snäll och hjälpsam - först och främst får man poäng, för det andra får man ofta hjälp i retur. Det är minsann annorlunda i vår icke-virtuella värld. Sällan får man tack för vad man gör för det allmänna goda, sällan får man hjälp i retur om man hjälper någon, sällan får man uppskattning för vad man gjort, sällan får man tillbaka något som man gjort pro bono. I dagens HBL var det en god artikel om en italienskfödd psykolog verksam i Finland. Han, i likhet med mången annan, anser att vi blivit för självcentrerade i Västerlandet, bryr oss inte om varann eller miljön längre etc. etc. Liknande tankar har ju framförts även av t.e.x. Stefan Einhorn med flera. Jaha, det är alltså inget nytt. Men det betyder inte att det inte vore aktuellt. Det tar mycket ont att gång på gång bli avvisad, negligerad, snarare ridikuliserad än uppskattad för en engagemang i vetenskap och kultur. Det vet väl alla som söker jobb, utbildar sig, kämpar på. Om man bli trampad på får man inte ens höja rösten, men det är rätt att hugga tillbaka i ryggen. Sådant har jag erfarit, säkert som så många andra. Det verkar liksom inte längre vara vår "plikt" att vara hjälpsamma och arbeta för något gemensamt mål. Alla skall ha en egen agenda, ta sig framåt och - hups - ibland behövs det att man klättrar på andra. Till all tur har man inte blivit alldeles förfördelad och fått - ibland oväntad - hjälp i svåra situationer - det finns med andra ord fantastiska vänner och goda människor också, men det är sällan det händer. Tur att det händer, annars skulle man inte orka vidare. Det motiverar även till att fortsätta försöka hjälpa andra, kämpa för allmänt väl.

Därför är det skönt att spela Farmville. Jag tar tillbaka att jag ridikuliserade spelet tidigare. Det är belönande.

Kolla artikeln i HBL här: http://www.hbl.fi/text/inrikes/2011/1/3/w57036.php

Tacksamhet och fyrverkerier

2010-12-30T15:32:00.004+02:00

När ett år passerat igen är det dags för reflektioner, det sker för envar. Jag minns när jag var 11-12 och visste att jag inte var liten längre, men inte heller stor, och satt och reflekterade i mitt flickrum framför min pigtittare fylld med smycken, pennor och annat flickkrams. Satt och skrev i min dagbok, omsorgsfullt. Jag var lycklig, funderade på vad framtiden skulle innebära, såg fram emot att få se litet fyrverkeri tillsammans med pappa på kvällen (fick inte gå ensam ut på gården och titta, men fick vaka till midnatt, så pass stor var jag redan).

Jag har alltid älskat fyrverkerierna mest - det riktigt suger i magen att se dem spraka till, oerhört vackra, och sedan försvinna i nästa sekund. Ett vanitas-motiv, verkligen... Också en liten gnista lyser i mörkret.

I dessa dagar har det varit diskussion i pressen om farliga fyrverkerier - som vanligt. Idag i HBl fanns en insändare över hur onödigt det är att skjuta upp fyrk i luften, de borde delas ut åt de fattiga istället. På allvar?! Istället tycker jag man borde framhäva fyrverkerierna som det enda, fina och rätta sättet att använda krut på! Oerhört vackert, festligt och - puff - ingen får ont, ifall det skjutes korrekt. Om någon galning börjar experimentera och skjuta som en tok, det kan väl inte 99 % av oss andra ta ansvar för. Och hur är det med vapenexporten? Det var visst en liten notis i bladet häromveckan, men den diskussionen tar aldrig liksom fyr (urk). Nej, ta till och med det allra sista av bröd och skådespel (nyårsfyrverkieriet) som erbjuds vanligt folk här i Finland, och förbjud det. På allvar? Är det snart dags för revolution? Kanske det - åtminstone blir det riksdagsval i vår...

För vår lilla familj fanns det både granna fyrverkerier och små gnistor i sorgsna, mörka stunder år 2010, men allt var lika värt att uppleva. Tacksamhet är vad jag känner. Och om framtiden vet vi ju ingenting, från och med 010111 är allting igen lika nytt, att få ta i bruk den nya, helt jungfrueliga kalendern, skinande och ren, fylld med hopp. 2011 bli ett lika spännande år som alla hittills.

Julstädning

2010-12-22T08:48:00.004+02:00

Sedan flytten 2009 har jag inte haft tid att gå igenom mina mappar och högar med papper ordentligt. Nu inför jul, utan stress av avhandlingen som blev klar, beslöt jag gå igenom allt. Jag gjorde sentimentala fynd från gångna år: olika papper och anteckningar från Birgittajubileets 2003 tider, gamla gratulationsbrev för stipendier, som gjorde att det stack till i hjärtat (månne jag får några sådana mer i framtiden nu när jag "bara" är historiker, inte längre doktorand vid ett universitet?), gamla vykort av vänner som gått hädan, foton jag glömt lägga i album etc. etc. Lösa papper som jag arkiverat i mappar under termen "blandat". Hittade även fina saker: vår ämnesförening Historicus' tidningar i nästan komplett serie från 90-talet till början av 2000-talet, nationstidningen Terra Nova i dito serie, några resedagböcker från lärostolens historia resor under 90-talet, med bevarade inträdesbiljetter, kartor etc. Men det gav även en glädjekick - vad kul det varit, studierna och studielivet!

Varför är jag inte längre lika organiserad som jag tycks ha varit ännu för mindre än tio år sedan, och sparat fina saker? Jag är i varje fall glad att jag numera lyckas spara ens en del: en kopia av inbjudan till min disputationsfest, menyer etc. från Mikkos promotion i våras - ja, till och med hans lagerkrans har lyckats undgå barnens nyfikna fingrar. Några glada minnen kan väl dessa små ting väcka efter några år, hoppas jag.

För det är uppenbart att man behöver minnen, men tyvärr är det väl de mest osannolika som är de viktigaste, åtm. gällande en "vanlig" person som den avdankade akademikern. Först senare verkar man se vilka som var verkligt viktiga i förhållande till de andra. Man måste sålla och med god tur sållar man ut de "rätta", men det måste göras helt på basis av känslor, någon logik tycks det nämligen inte finnas. Lättast är väl ifall någon annan kan göra det, så som är fallet i de flesta bevarade arkiv jag påträffat, t.ex. Amos Andersons, som sållats efter ens död. Jag antar att han gav några direktiv för ungefär vad han ville bevara, troligen sållade han redan under sin livstid, men förvånansvärt mycket fanns dock kvar, till och med kvitton från diverse evenemang etc., som i ett större sammanhang har varit informativa.

Julstädning kan med andra ord bli en hel vetenskap om hur arkiv bildas och vilka minnen som bevaras. God jul kära ni!

Barnvänligt i Stockholm

2010-12-13T08:46:00.003+02:00

Hur kan man spendera en rolig dag med barnen i Stockholm utan att genast rusa till Junibacken? Barn kan trivas även på andra museer, nämligen.

Under vårt senaste besök, förra veckan, tog vi med bilen, vilket gjorde snabba transporter i en översnöad stad. Vi oroade oss för parkeringsläget, men det gick ganska bra att hitta p-platser nära museerna på en tisdag. Vi började med öst-asiatiska och den fina utställningen om terrakottaarmén. Utställningen är i bombskyddet under museet (ett fint ställe från 1940, förresten!) fram till 16.1 - rekommenderas varmt. Barnen på 2 och 3 tyckte det var spännande att gå in i "grottan" och se de fina föremålen. De var tillräckligt fascinerade för att även låta sina föräldrar ta en litet noggrannare titt.

Nästa mål var Nationalmuseum. Tyvärr var det så långa köer både till biljettkassan och till restaurangen att barnens intresse och tålamod tog slut. Jag gav våra oanvända biljettkort till ett par italienska turister som blev både glada och överraskade. Nästa stopp blev alltså MacD., fastän jag inte gillar snabbmat, speciellt inte för barnen. mätta och nöjda kunde vi dock bege oss vidare och vår anhalt blev Livrustkammaren, som har gjort ett stort intryck på mig själv som fyraåring vill jag minnas. Och så gick det även för barnen: vagnskällaren med ljudeffekterna var definitivt sevärd även med små barn.

Eftersom vi ännu hade gott om tid, begav vi oss till Nordiska museet och Lekstugan. utställningen är fenomenal och har utgjort en inspirationskälla för Verkstaden Vintti i Finlands nationalmuseum, där jag själv arbetat. Johannes älskade att sköta korna och sopa, Helena skötte hönor och samlade ägg. Vilken lycka! Dessutom var det roligt att rusa runt som en galning i den fina centralhallen från 1907. Föräldrarna hann till och med gå turvis på en kaffe - ensam, för en gångs skull.

Med andra ord var det en lyckad dag och jag rekommenderar varmt att besöka museer också med mindre barn, utan att behöva ta kurs mot Junibacken direkt.

Fin liten utställning om tidig tryckteknik

2010-10-23T09:26:00.006+03:00

På Päivälehtimuseet öppnades i veckan en liten utställning om Daniel Mandelplan, verksam i slutet av 1600- och början av 1700-talet som boktryckare i Finland. En fin liten bok delas ut gratis på utställningen - skriven av en av forskarna inom ämnet, Anna Perälä.

Utställningen är tekniskt byggd för att ambulera och mycket klokt utskriven på pannåer - vem som helst kunde ju göra dylika utställningar nu genom att låta trycka sådana på närmaste fotofirma: fint! Pannåerna är lätta, och enkla att hänga upp och framförallt, böjs inte av fukt eller värme som papp- eller tygdukarna man använde för utställningar förr. Ytan är matt och tacksam att lysa upp.

Fastän det sagts att Mandelplan inte var så skicklig i att utforma sina gestalter är de vackra i mina ögon. Det finns något "modernt" i Mandelplans gestalter som tekniskt sett är träsnitt - jag började associera till Picassos kubistiska människoansikten. Utställningen är mycket visuell och leker med kontrasterna mörkt-ljust: det tryckta mot sin bakgrund.

Päivälehtimuseet förtjänar sannerligen uppmärksamhet, eftersom det är grundat av en stiftelse som talar för öppenhet: detta förverkligas på museet genom gratis inträde och gratis tilläggsmaterial. Ännu hinner den Muminfrälsta också ta sig en titt på den fantasieggande jubileumsutställningen om mumingestalterna (65 år), som är öppen till slutet av månaden. Rekommenderas!

Estlandssvenskt på marknad och bruk av historia

2010-10-04T17:17:00.000+03:00

Strömmingsmarknaden har intagit Salutorget i Helsingfors än en gång. Ett måste för en vän av fisk och svartbröd. Det var mycket kul att se vännen och kollegan Aapo på en av båtarna. Med hjälp av stipendier från olika fonder har han med vänner gjort en fin flytande posterutställning om estlandssvenskarna, bra! Förvisso andades detta ett visst bruk av historia, att presentera ämnet på Strömmingsmarknaden, men why not! Det var fint att se att Aibolandsbåten väckte intresse. Estlandssvenskarnas vara el. ej borde granskas närmare som identitetsskapande 'living history', slog det mig. Kanske det även beror på att jag just idag börjat läsa Jerome de Groots 'Consuming History. Historians and heritage in contemporary popular culture (Routledge 2009). Medan jag tuggar 'åländskt svartbröd' jag inte kunde inhandla på svenska av handlaren...

Fint om Ötzi och hans tid!

2010-09-20T07:50:00.003+03:00

Härom veckan var familjen och besökte utställningen i Esbo stadsmuseum om Ötzi och hans tid. Och man behövde inte gå hem otillfredställd: det fanns både ett och annat intressant att lära sig!

Det kändes först konstigt att inte Ötzi själv var närvarande, men snart hittade jag en skärm med en direktkontakt till var han bevaras iskall i Syd-Tyrolen - utmärkt! Tack vare goda rekonstruktioner av hans klädedräkt med uttömmande förklaringar samt många välskrivna, men tillräckligt kort, texter som presenterade vem han kunde ha varit på basis av hans lekamen, var detta ett mycket fint sätt att få en glimt av hur livet på stenåldern var i Europa! Min lilla 3-åriga dotter fascinerades redan av de fina möjligheterna att titta litet noggrannare på olika fyndgrupper genom mikroskåp: löss och makrofossil. Via en skärm ovanför mikroskåpet kunde även mamma se vad som var under lupp - strålande! Man får inte ha för snäva aktiviteter i en utställning, så att köer uppstår - detta var en fin kompromiss: man kan se samma sak på en skärm som genom luppen.

Bara på ett ställe tyckte sig kontrasten mellan ljus och mörker för svår för oss - en trappavsats till rekonstruktionerna av kläderna längst bak gjorde att vi nästan snubblade. Men personalen har säkert redan åtgärdat detta i skrivande stund - ett självlysande klisterband kunde antagligen lösa problemet vid avsatsen. I övrigt var detta alltså en utställning man kan rulla in en barnvagn i, eller en rullstol, alltså.

Vid sidan av Ötzis livsöde presenterades skickligt hur livet tedde sig i Esbo vid samma tid han vandrade i Alperna. En stor mängd fynd har under de senaste två decennierna gjorts vid arkeologiska utgrävningar, så material fanns att tillgå. Speciellt tyckte jag om det sätt som presenterade de i allmänhet ganska tråkiga avslagen: det var fyndigt att lägga upp dem på en ljuspanel, så att ljuset fint kunde sippra genom dem - plötsligt verkar de mycket mer intressanta än om de bara radats fram i en vitrin!

Utställningen tedde sig allmänt rymlig och rolig - lämpad även för guideningar med större grupper, uppenbart. Det är bara att gratulera Esbo för en fin utställning - än en gång! :)

Betydelsen av popularisering

2010-09-07T16:02:00.004+03:00

Jag har fått den stora äran att vara med om att grunda en ny förening i Finland: Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) ry. Som styrelsemedlem får jag aktivt vara med om att verka för almännyttiga ändamål som har med popularisering av vetenskapen att göra, särskilt i muntliga framställningar.

Vår första, historiska föreläsningskväll är även bokad: ti 5.10.2010 berättar dos. Jari Sedergren om dokumentärfilsmregissörer med kultstatus (på finska) kl. 18 i sal 12 (Helsingfors universitet, F33). Sedergren verkar som forskare vid Nationella audiovisuella arkivet och jag ser mycket fram emot hans föredrag där även filmklipp kommer att ingå. Förelsäningen är som sig bör avgiftsfri och öppen för allmänheten.

Man måste börja någonstans. Betydelsen av popularisering är ibland underskattad bland forskare, men jag vill inte göra samma misstag. Jag är idealist - jag vill leva i ett öppet samhälle där alla har tillgång till kunskap och jag vill vara med om att dela med mig. Det lämpar sig väl att tänka på detta nu när universitetets läseår 2010-2011 öppnat (igår). Kanske det är mitt sista som doktorand? Vi får väl se :)

Disputation om minne och ritual på brandgravfält

2010-09-06T06:56:00.007+03:00

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!

Var var du när kyrkan brann?

2010-08-30T17:54:00.006+03:00

Finlands nationalmuseum har en mycket intressant utställning, som pågår ännu i ett par veckor. Utställningen presenterar dels restaureringen av Tyrvää kyrka (numera Sastmola), dels verk av de två konstnärer (pietetsfulla, grafiska Osmo Rauhala och känslosamma, expressiva Kuutti Lavonen) som fick i uppgift att skapa ny konst för kyrkans sakrala utrymmen.

Frågor vår generation kunde ställa är: var var du när WTC tornen kollapsade 11.9.2001? Minns du hur det kändes, minns du hur det gick till? Finns de andra dramatiska händelser i vår samtid som påverkade oss då de hände? För min del minns jag precis hur det kändes att få höra att min konfirmationskyrka, Borgå domkyrka, brunnit i maj 2006. Jag var påväg hem från en biologisk exkursion med Naturvetarklubben i Borgå till Kalmuckien i Ryssland, när jag fick ett sms av en vän - "bli inte chockad nu, men..." Just så. Det är något förtvivlat hemskt att mer eller mindre medvetet bränna byggnader som kyrkor, som både är sakrala rum och fornminnen i samma gestalt. Deras symbolvärde har varit, och är, enormt - de berör oss djupt.

Jag minns även dramatiken när jag fick höra att Tyrvää kyrka brunnit 21.9.1997. Jag var även då påväg hem från en exkursion, denna gång en arkeologisk resa till Åland med ämnesföreningen Fibula ry. Vi hade levt i vår lilla bubbla i en gemenskap, knutit band och delat fina upplevelser, när vi steg ombord på båten och till vår förfäran såg de hemska rubrikerna på gula pressens första sidor. Diskussionen i gruppen rörde sig ganska långt kring händelserna under resten av kvällen.

Den medeltida stenkyrkan i Sastmola stod länge som ett mycket sorgligt skelett, med sitt inre av trä fullständigt förtärt av elden. Det är ett fantastiskt resultat av ett enormt projekt, att vi nu kan få se hur stor mödan att restaurera kyrkan var, att putsa upp den från allt sot, bygga om interiören... Att nu få se den fantastiskt vacker, prydd med ny sakral konst - med teman som är eviga, som handlar om evigheten - är fenomenalt. Det är en viss idé i att inte restaurera den som den var, som ett historiskt minnesmärke, utan att behandla den som en levande kyrkobyggnad, som fått ny konst istället för den som försvann. På det viset har kyrkan behandlats så som man alltid behandlat kyrkors sakrala rum: nytt får stå sida vid sida med gammalt - inte så, som 1800-talsforskarna och medeltidsvurmarna ville ha dem: som döda utställningar av en viss epok, tysta, tomma såväl som på föremål...

Jag anser att man behandlat kyrkan med pietet, som tillfaller ett heligt rum och att det är mycket bättre än om den bara behandlades som ett fornminne. Följande projekt för mig blir definitivt att resa till själva kyrkan och se resultatet in situ.

Kvinnornas Helsingfors

2010-08-29T16:25:00.005+03:00

Idag är/var det sista dagen sommarutställningen L. Onerva på Statens konstmuseum, Ateneum, var öppen för allmänheten. Som kurator för utställningen verkade begåvade feministen och konsthistorikern, doktor Anna Kortelainen, som är en mycket produktiv författare av vetenskapliga och populärvetenskapliga verk om konst och kvinnor.

Jag besökte utställningen under en ledig stund under senaste veckan och jag blev heller inte besviken på denna utställning! Det var dags för författaren och krönikören L. Onerva att få en utställning, som samtidigt tangerade hennes tid - sedd som genom Onervas lins. Utställningen verkade först litet som blandgodis - grann och litet av det ena och det andra, även sådant man inte förstår sig på eller gillar - men efter en stund öppnade sig helheten medan man vandrade vidare. På slutändan kände jag mig mycket upplyst och berörd av Onervas liv och kvinnornas liv för hundra år sedan vid universitet, i kulturlivet, i vår huvudstad. Vitsord: berömlig, definitivt!

Läste nyligen i HBL att Anna Biström och Maria Vainio-Kurtakko med flera skall ge ut en antologi om kvinnornas Helsingfors genom Schildts förlag: det ser jag fram emot. Min vän och kollega Elisa Garritzen skall även snart doktorera med en avhandling som behandlar historikernas debatter för hundra år sedan och däribland forskaren Liisi Karttunen (Karttunen var en nära vän till Onerva, vilket även fick litet uppmärksamhet på utställningen). Det kan med andra ord bli intressant med fortsättning på detta tema.

Historicus 50-årsmatrikel

2010-08-27T10:02:00.004+03:00

Historicus r.f., ämnesföreningen för historiestuderanden vid Helsingfors universitet, laddar upp inför sitt 50-årsjubileum år 2012 med en ny historik. Doktor Derek Fewster och undertecknad är medlemmar i redaktionsrådet jämte yngre, ännu aktiva medlemmar, och måste även dra vårt strå till stacken. Jag beslöt mig för att för bokens matrikel försöka vaska fram så många gamla studiekamrater som möjligt, även sådana som bytt huvudämne från Historia (svenskspråkig inriktning) senare eller varit biämnesstuderanden. En gång historicussare - alltid historicussare, nämligen! :)

Med andra ord, om någon av er som inte ännu anmält era uppgifter till vår matrikel läser detta, och vill vara med - vänlig fyll i blanketten på föreningens webbsida!

Och om någon har någon anekdot från studietiden att dela med sig av eller vill skriva något till boken i fråga, ombedes man ta kontakt med redaktionen! Deras kontaktuppgifter finns även på webbsidan. Länge leve föreningen!

Hösten är här med nya planer - härligt!

2010-08-23T23:33:00.005+03:00

Min kollega och jag har sedan i våras närt idéer om någon form av seminarium kring "arkeologipedagogik", som vi kallat det, på nationell och - kanske - internationell nivå. Det vill säga, för att dryfta hur arkeologin kan möta publik i alla åldrar via institutioner som universitet, föreningar eller museer och vad som var part kunde vinna på det hela - i frågan om insikter och upplevelser (ej business... åtminstone rent och skärt).

I någon mån har det lååångsamt blivit aktuellt i Finland med nätmaterial för skolbarn och unga, museipedagogik etc. sedan 1990-talet. Men det tycks mig oroväckande, att detta tills vidare frustas åt från forskarhåll (arkeologer och historiker!) och ofta ses som en bisyssla inom museerna! Åtm. vid de institutioner och museer jag haft glädjen att få arbeta under de senaste 15 åren. Verkstäder där barn (och vuxna!) konkret t.ex. har fått gräva eller skapa med händerna tycks ha mottagits med mycket positiv feedback. Och ändå är det de vackra (hmpf) utställningarna med distanta, "estetiska" föremål i vitriner som tycks dra mormor till museet där hon kan känna sig trygg bland gamla ting som samlar damm - och dessa utställningar som mest uppmärksammas i media. Nå, väl mött - jag hoppas dessa ting i någon mån består - men satsningarna på pedagogiken verkar ganska lama. Ergo, något borde göras!

Under årens lopp har jag personligen blivit allt mer intresserad av vilka verktyg webben kan erbjuda för oss alla att nå varann. Min dröm är att en dag stolt kunna producera material för e-learning av kvalitet, som fritt kunde få brukas av envar, bl.a. lärare. Hur fint skulle det inte vara att få ut ett digert material om finländsk (europeisk) medeltid på detta vis, med senaste forskningsrön i populär form, rikligt illustrerat?! Eller något liknande om förhistorien? Javisst, sån't finns, men är det lockande? Och hur är det copywrites? Detta betyder ju inte att böcker inte skall få finnas - de skall ju givetvis stå som grund - och materialet kunde uppmuntra till bruk av olika källor, såväl elektroniska som materiella.

Några glädjande undantag kan väl nämnas. På Glims gårdsmuseum (Esbo stadsmuseum) var det redan mycket viktigt i slutet av 1990-talet med ett ordentligt programutbud för såväl barn- som vuxenbesökare (jag bara VÄGRAR att skriva "kunder"!), och även skolning för mötet med publiken. I våras besökte jag med glädje Ekenäs museum som presenterade resultaten av sin kurs i "kulturmiljöpedagogik" öppet för en bredare allmänhet, så jag hoppas att t.ex museet kunde ställa upp och berätta mer om sitt projekt för alla hågade (se en tidigare blogg av den avdankade akademikern). Enligt statens senaste vision från i våras (se en annan tidigare blogg av den avdankade akademikern) lär det skall bli viktigt att inse att vi lever i en mångkulturell värld där konst och kultur är en del av vårt varande. I hope so.

Nå, i varje fall bör vi "proffs" med andra ord gå med facklan. Min och kollegan Suhonens mål är nu att bygga upp en plan för (och finansiering för, hoppeligen!!) ett seminarium där idéer kring arkeologi och pedagogik i olika form kan ventileras. Seminariet bör förvisso även kunna locka glada amatörer (min erfarenhet är att de har mest ärlig entusiasm och verkligen goda idéer!). Nu får vi hoppas att vi får intresserade parter som lovar ställa upp att tala vid seminariet, så att vi kan fortskrida med planerna. Eller är jag bara en avdankad idealist? Men visioner och planer är fina att ha ifall de kan delas och ifall de en dag kan realiseras, hur snyftigt det än låter :)

Så vad göra? Hittills har jag försökt nå alla kära gamla och nya kolleger inom såväl museer som universitet för att försöka få ihop intresserade parter och skapa någon form av stomme av program och innehåll för seminariet. Nästa steg vore att göra upp en slutlig plan och budget och börja skriva ansökningar om finansiering. Ur vitrinen, till handling! Jag skriver mer senare ifall saker och ting framskrider. Förhoppningsvis! Ta gärna kontakt om ni har idéer där ute!

Ett par filmer om kvinnliga intellektuella förebilder i historien

2010-08-16T19:52:00.006+03:00

Igår höll vi en rejäl filmkväll här hemma. Vi såg först en film om filosofen Hypatia (d. 415 e.Kr. i Alexandria), Agora , och sedan en tysk film om påven Johanna. Mikko tyckte båda filmerna visade hur galen kristendomen är, men all fanatism (även ateismen) är väl det? Jag tyckte nog snarare jag kunde se dem som monument över två historiska kvinnor som verkat som intellektuella i mycket mansdominerade världar. I båda filmerna rann blodet och båda kvinnorna straffades slutligen för sin vilja att kunna tänka och agera etiskt och fritt. Upplyftande? Inte, inget tycks ha förändrats. Men nog kändes det som motiverande med tanke att fundera litet över det hela och på ens eget liv, trots allt.

Om påven Johanna i forskningen och om den medeltida myten kan man läsa t.ex. i Tuomas Heikkiläs artikel i Päivi Setäläs festskrift (Meillä Euroopassa, 2003). Heikkilä ser myten som en spegel för de medeltida männens med makt värsta rädslor eller som en ridikularisering - påven innehade ju en ställning som var (och är) unik, särskild, helig och reserverad enkom för män än idag.

Det som slog mig efter att ha sett filmerna, var att den eviga kampen som kvinnor fört fortfarande förs: att få synas och få välja fritt, att få tillgång till kunskap och att få undervisa. Att få agera i offentligheten. Med erfarenhetens djupa stämma kan jag instämma: det är inte lätt heller idag - vår jämlikhet i samhället är närmast teoretisk. Ifall man kan få barn och ev. vill det, är det bara bäst att dra sig till hemmet och härden och lämna det intellektuella eller det politiska fältet till dem som (frivilligt?) väljer att leva som medeltida munkar, i (teoretiskt) celibat, utan barn. Eller till män, som inte "drabbas" av att vara "tvungna" att föda och ta hand om barnen. Eller att få högst ett barn i stil med politikern Sinnemäki, eller adoption först som 40+ i stil med Lindén. Än idag är det bara att foga sig inför detta: vill en kvinna ha barn kan hon inte agera på det offentliga fältet. Eller går det? Jag hoppas det ännu inte är uteslutet...

Blogg om Hypatia och påven Johanna även här:
http://heritage-key.com/blogs/ann/agora-film-life-philosopher-hypatia-alexandria
http://joann.se/annika/?p=4429

På Porkala udd

2010-08-01T19:55:00.006+03:00

Idag beslöt vi att göra en liten tur till friluftsområdet i vår hemkommun Kyrkslätt: Porkala udd. Vägen dit var välhållen, men kanske lång och krumbuktande - inget för en åksjuk kan jag säga. Som känt är var det s.k. Porkalaområdet ockuperat av Sovjetunionen under efterkrigstiden fram till 1956 - ett stenkast ifrån Helsingfors (s.k. Porkalaparentesen), så klipporna på udden är här och där täckta med ett antal ristningar gjorda av ryska soldater. Men idag tog vi oss en tur inne i skogen, plockade litet blåbär och njöt av sensommarvädret. Området är välhållet, har kokplatser, utedass och vandringsstigar, så man kan ta sig en välbehövlig kaffepaus vid behov.

På området finns även fem bronsåldersrösen (bilden) som vi tog oss en snabbtitt på under vår vandring. Ställvis var det ganska besvärligt att gå för små ben och dessutom Helena beslöt plötsligt att rusa iväg som en vilding - till all tur hann Mikko ifatt henne (bild nr. 2.). Men, hon lugnade sig avsevärt när hon insåg att det inte går att bete sig så här på okänd mark - hon lämnade inte vår sida igen under tillbakavägen. Inalles en fin eftermiddag ute i skog och mark, med en nybångad fornminnesplats och några dl blåbär i bagaget tillpåköpet.

Pernå revisited

2010-07-29T19:07:00.010+03:00

"Brideshead Revisited" är titeln på en fin roman (Waugh) jag läste för några år sedan (och hade sett som fantastisk tv-serie redan som barn). Huvudpersonen besökte en herrgård i England under brinnande krig och drog sig till minnes sin ungdom och möten med människor där, kanske en form av bild av mötet mellan samhällsklasserna som höll på att omformas under mellankrigstiden. Och mycket mer, kom jag att tänka på idag: också hur det kan kännas att besöka en plats och minnas sitt liv. Det hände även den avdankade akademikern idag!

Påväg till min brors landställe i Pernå beslöt jag ta med familjen på en liten odyssé över arkeologiska och historiska projekt jag tagit del av i bygden. På vägen stannade vi vid Pernå medeltida kyrka (1:a bilden) och tog oss en snabbtitt i kyrkan. Jag delgav därmed också Mikko minnet av Agricolajubileet 2007 och många andra exkursioner till den fina platsen. Mikael Agricola (ev. 1510-1547) föddes nämligen i socknen. Inne i kyrkan finns en madonnabild, som - faktiskt enligt doc. Markus Hiekkanen - påträffades vid utgrävningen av kyrkgolvet! Det är nämligen relativt sällsynt att helgonbilder hamnat där och inte förvarats på t.ex. kyrkvinden. Dopfunten torde även vara medeltida fastän den numera är protestantiskt placerad framme vid koret och inte längre västerut i kyrkan. Trots att barnen tyckte det var ganska tråkigt att besöka byggnaden, hoppas jag att Mikko fick en viss bild av det hela. Utanför kyrkan finns ett av Agricolamonumenten (2:a bilden) - detta en kopia rest 1959 av nutida monumentet över "finska skriftspråkets fader" som fordom stått i Viborg, men som försvann under kriget. Numera har jag hört att ett nytt monument i nationell anda rests i Viborg... Vi vet alltså inte hur Agricola sett ut såklart, men ett abstrakt monument kanske inte ansågs så motiverat att resa då det var aktuellt. Men att det är "Pernås store son" undgår visst ingen då man ser monumentet... Om det inte varit en minnesplats för Agricola förr, så är kyrkans omgivning det åtminstone nu.

På hemresan beslöt vi att ta den gamla vägen genom Forsby och Gammelby mot Borgå. Den vägen innebar många minnen för mig, inte minst p.g.a. att min väns landställe ligger i närheten (jag minns många soliga dagar som spenderats där i barndomen och många stämningsfulla kvällar i tonåren :)). Under arkeologistudierna deltog jag i en studiecirkel för historiskt arkeologi och vi beslöt att genomföra ett utgrävningsprojekt. Och processen innebar att vi lärde oss en massa: allt från att planera och söka finansiering till att gräva ut och rapportera. Platsen som valdes för forskningen var Gammelby Tomtåker (se länken och bild nr. 3): det var en åker då och är det även nu - i och för sig är det ju bara 6-7 år sedan vi grävde där. Men att återse platsen gjorde mig glad: av alla minnen av samvaro och kamratskap i gruppen, av allt vi lärde oss och av alla fina iakttagelser vi gjorde. Studiecirkelns handledare doc. Georg Haggrén möjliggjorde slutligen att vi även kunde publicera våra resultat i SKAS (4/2006). Processen var således hel: vi planerade, vi grävde och vi publicerade. Trots sin ringa omfattning, är ett dylikt projekt i all sin enkelhet ändå något man definitivt kan känna sig stolt över, även efter många år.

Frtån cistercienserarkeologi till nytt inom Birgittaforskningen: en sista lyckad dag i Leeds 2010

2010-07-17T05:34:00.005+03:00

Onsdagen den 14 julis sessioner inleddes med ett antal intressanta presentationer, av vilka jag valde att gå på en om cistercienserarkeologi sponsorerad av tidskriften Citeaux. Eftersom delar av Nyland tillföll cistercienserna i Padis på 1300-talet, har jag alltid varit intresserad av aspekter kring dem. En av Finlands medeltidsforskande kvinnor på 1900-talet, Gunvor Kerkkonen, skrev sin avhandlings första del om källor till klostrets egendomar i Finland (efter fortsättningskriget: den fick vara en syntes för många, eftersom mycket material hon utforskat i Tallinns arkiv inte var tillgängligt för en långt tid...). Under sessionen i Leeds fick vi höra nya hypoteser om dateringar av olika byggnadsskeden i de olika klostren som anslöt sig till reformorden på 1100-talet första hälft, i förhållande till Bernhard av Clairvauxs influens. Det första skedet i de engelska klostren verkar har byggts mycket snabbt under en kort tid. Alexander Lehouck från Koksijde, har grävt ut och undersökt byggnadsskeden i Ten Duinen (The Dunes, Belgien), vilket ytterligare ökade envars uppfattningar om ordens utbredning. Han kunde konstatera att uppgifterna korrelerade i viss mån med en målning av klosterområdet från ca 1580: grunden var av sten och de övre delarna av byggnaderna var av tegel. Det sista föredraget hölls av English Heritage (det som i Sverige är RAÄ och Finland MV) och behandlad landskapsarkeologi kring klostret Croxden. Det är med andra ord nyttigt numera att försöka få en uppfattning om hela klostrets marker, med alla tillhörande märken i marken, som kan vara mycket upplysande gällande klostrets ekonomi och spatiala utformning i sin tid. Det samma borde väl göras även i Finland och Estland, anser jag: dags för revaluering av gamla platser?

Dagens andra session jag deltog i, och sista för min del för denna gång, behandlade orsaker till pilgrimsfärder och följderna av dem. Den var organiserad av IMC Committee och de hade lyckats mycket väl att kombinera teman, men ändå ha en sammanlänkade tanke i just pilgrimsfärder. Amy Bosworth från Ohio beskrev sina iakttagelser kring pilgrimer i karolingiska källor från 800-talet. I förhållande till senare pilgrimsfärder, som även kunde göra i efterhand för att tacka ett helgon som hjälpt en människa, verkar det som om dessa tidiga pilgrimsfärder till både när och fjärran gjordes i ett direkt syfte att be helgonet om hjälp, t.ex. för att bli botad konkret. Athanasios Tziertzis från Thessaloniki beskrev undergörande ikoner i öst och hur dessa transporterades till kloster under ikonoklassismen. De blev sedan en del av skapandet av klostrets fundationshistoria. men det sista föredraget överträffade mycket av vad jag hört under konferensen: Linda Mikulenkova från Prag/Florens strävar till att komma med nya resultat inom Birgittaforskningen gällande Birgittas vision av Kristi födelse hon fick i det Heliga Landet 1372! Den mängd information Mikulenkova insamlat i både skrift och bild är imponerande! Hon läser flytande svenska och har t.o.m. försökt sig på finska för att få en uppfattning av spridningen av Birgittabilder, och bilder av födelsen inspirerade av Birgitta under slutet av medeltiden! Det har skrivits en del om nativitetsscenens historia och om Birgittabilderna, så det är otroligt spännande att få se att en ung människa vågar ta sig an ett gammalt tema. Jag ser verkligen fram emot att höra mer om hennes forskning, där hon ventilerar detta återkommande forskningsämne.

På eftermiddagen kryllade konferensen av den enda sessionen intressantare än den andra, men jag beslöt att min vana trogen (jag har varit här också 2004 och 2005) ta mig också en titt på landsbygdens fornminnen i Yorkshire, som varit så stort i tiden. denna gång valde jag alltså en exkursion till cisterciensernas Byland Abbey (bilderna: den ena av södra delen, med delar av det ursprungliga tegelgolvet fortf. bevarat; resp. vy mot den monumentala västportalen). Och man blev inte besviken av Stewart Harrisons guidening - han har varit intresserad av klostret sedan tonåren. Ruinerna av kyrkan var minst lika imponerande som Kirkstall (besöktes 2004); kyrkan har varit över 100 m lång! Byland ligger bara några miles från det stora Rivaulx, så det kunde även en finländare notera: här har bott rika och mäktiga, som kunnat bjuda cistercienserna att slå sig ner här. Vi började vandringen vid porthuset (som en medeltida kvinna inte kunde passera), och tog oss även en titt på de fårbestänkta kullar som en gång varit del av en stor dammanläggning som skyddat klosterområdet från de sällsynta, men mycket fatala då de en gång slår till, skyfallen i området. Man kan inte annat än bli imponerad av 1100-talets ingenjörskonst! Jag kunde gå på mer om hur fantastiskt det vitkalkade klostret måste ha lyst i sin omgivning (både fysiskt och andligt), men ni kan tänka er att det var en mäktig anläggning, som idag till största del är synlig endast i sina källarvåningar. Klostret hade som mest nästan 200 munkar och arbetande bröder, som tvättade sig med källvatten som transporterades hit i keramikklädda blyrör, åt i ett magnifikt refektorium, samlades i en enorm kapitelsal med bänkrader i sten som fortfarande kan ses. Abbotarna fick sina sista viloplatser i salens golv - en av gravstenarna återstod faktiskt trots den "arkeologi" området utsattes för under mellankrigstiden. Exkursionen var med andra ord lyckad, fastän vi fick litet regn och åska över oss på slutet.

På torsdagen var det dags att packa ihop och resa hem igen. Men med en hel del anteckningar, nya kontakter och ny litteratur i bagaget! I taxin på väg till tågstationen i Leeds upplevde jag ett sammanträffande: under hela resan har jag läst i allsköns ro (!) Ruth Harris medryckande bok om hur minnesplatsen Lourdes skapades mer eller mindre brutalt på 1860-talet mer eller mi8ndre genom att utnyttja de visioner den fattiga flickan Bernadette fick av en vitklädd jungfru år 1858. Ni kan tro att jag blev frapperad, när taxin körde förbi den lilla tegelkyrkan "Our Lady of Lourdes" i Leeds! Det är bra att veta något om världen, med andra ord, annars är det mycket som kan passera utan att man lägger märke till det - jag hade garanterat inte noterat den lilla kyrkan, ifall jag inte läst den välskrivna boken. Tänk på det (för att citera en gammal studiekamrat fr. år 1994)! :)

Goda sessioner avslutade med underbar musik!

2010-07-14T09:00:00.005+03:00

Gardagens sessioner inleddes klockan nio med tiotals simultana foredrag. Jag valde dock for exotikens skull att lyssna till en session om arkeologisk forskning kring anglo-saxarna. det var mycket upplysande att fa veta de senaste vindarna inom forskningen och litet om forntida bruk av annu aldre monument (doktoranden Vicky Crewe, Sheffield) - nagot liknande som prof. Howard Williams syslat med angaende kulturers minne. Sally Crawford (Oxford) redogjorde for sina teser om bruket av vavstolar inom det anglosaxiska samhallet - det verkar ha varit fragan om en kommunal aktivitet, eftersom vavtyngder inte finns i gravarna, men nog i riklig mangd i husgrunderna, ev. t.o.m. rituellt ditsatta.

I foljande session pa formiddagen var jag sepciellt intresserad av Anna Gottschalls (Birmingham) papper om pilgrimers aktivitet i klosterkyrkor, som exempel Canterbury med flera. De verkar namlingen inte alls ha varit uteslutna att besoka platser inne i sjalva kyrkan, dvs. komma i helgonets narhet! Jag maste borja ta reda pa ifall ngt dylikt konstaterats i Vadstena!

Efter lunch lyssnade jag till irlandarnas senaste forskning kring sina medeltida katedraler och kyrkor i landskapet, och deras senare oden. Jag fick igen en paminnelse om hurdana svarigheter som fanns efter reformationen, med en stor dela av befolkningen (kat.) utestangda ur de gamla helgedomarna, som sa fick forfalla frm till 1800-talet.

Efter middagen var det dags for en otroligt lyckad och fin paneldebatt om medievalism i film! Debatten borde ha fatt mer tid, minst 1,5 h istallet for bara en timme. Debatten var anordnad av medivalismforskaren och doktoranden i Leeds, Paul Sturtevant och deltagarna i panelen var mycket beromda: Louise D'Arcens (Australien), Kelly DeVries (Loyola College, USA) och Robert Woosnam-Savage (Leeds). DeVries och W-Savage har verkat som historisk expertis for ett antal filmer, t.ex. Joan of Arc (Besson) och Robin Hood (Scott). D'Arcens har publicerat mycket om temat medeltid och film. Bland deras favoritfilmer var Robin Hood (Curtis, 1938) och Sjunde inseglet (Bergman) - och det var val inte en enda i publiken som inte gillar dem! De hade mycket goda saker att framfora: Sturtevant ansag att ocksa fantasy-filmer med medeltida tema bor raknas in, och panelen samtyckte. DeVries tyckte att det definitivt ar publiken som avgor om en film anses "medeltida" eller ej. D'Arcens ansag bl.a. att man i analys av filmerna borde jamfora dem i sin tid, eftersom de speglar samtiden. For att hitta det som gor dem "medeltida", borde de jaforas med samtida film om antiken, 1800-talet etc., och det kan jag definitivt samtycka till. Publiken hade aven goda saker att framfora: en forskare fran Porto sade, att det viktigaste ar att en dylik film kan locka personer att studera historia, att bilda ett underlag for att historiestudier forts. Just det! Devries tyckte ocksa att det viktigaste med filmerna ar att de kan inspirera publiken. Egentligen ar 'aktheten' alltsa inte sa viktig - det paminde mig litet om vad jag anser om hur medeltiden sag pa reliker: det ar hur de kan inspirera som betyder ngt!

En mycket intressant dag kunde avslutas med litet skonhet och stillhet. Och begrundan over den vackra lilla sockenkyrkan St. John the babtist i Adel (bilden). Kyrkans portal ar fran 1100-talet och den var verkligen vacker, liten och i mild sandsten. En konsert med medeltida musik fran Toleda fick med andra ord avsluta kvallen. Nar Emma Hornby och Schola cantorum (Bristol) avslutade sin repertoar och publiken brot ut i rungande applader kandes det nastan som att vakna ur en drom. Man kunde lyckligt dra sig tillbaka och invanta en ny dag.

Lyckad start: International Medieval Congress!

2010-07-13T09:08:00.004+03:00

Underbar dag igar! Tva key note lectures inledde Leeds universitets medeltidskongress 2010 med allmanna presentationer runt temat: resande. Patrick Gautier Dalche (Paris) talade om kartografi och Dionisius A. Agius (Exeter) om den medeltida, muslimska synen pa resande i Roda havet och Indiska oceanen. Det andra inlagget var sarskilt upplysande for en nordbo och man kunde inte lata bli att dra vissa paralleller till Ostersjon i sitt stilla sinne.

Den forsta sessionen jag horde pa var anordnad av mina finslandska kolleger: man maste komma anda hit, for att hora det senaste! :) Christian Krotzl, Sini Kangas och Jenni Kuuliala talade om aspekter pa pilgrimer och synen pa barn. Mycket upplysande och spannande forskning pa kommande!

De sessioner som ordnats av Derek Fewster fran Helsingfors, dar aven mitt inlagg ingick, foljde pa eftermiddagen. Och de overtraffade alla forvantningar! Kati Parppei presenterade sin nya forskning om synen pa Valamo och klostrets historia som invented tradition och Leena Valkeapaa presenterade hur den forsta konsthistoriska expeditionen i Finland 1871 maste skapa hur man kunde dokumentera fornarvet. Fewster talade om synen pa fornfinnen som skapad identitet i nationsbyggande syfte, med ett antal talade bilder om hur medeltidsbilden propagerades! Darefter presenterade Visa Immonen tursimens forsta steg i Finland och hur de medeltida borgarna inkorporerades i vad-som-skall-ses i landet. Min egen presentation gallde Sigurd Curmans och Juhani Rinnes syn pa Pirita i Estland under mellankrigstiden.

Pa campus finns tillgang till internet, som ni marker, men tyvarr maste ni alltsa lasa min text utan nordiska bokstaver. I ovrigt ar vadret svalt och skont i jamforelse med den hetta som lar ska paga alltjamnt i Finland. Efter mina besok har pa IMC aren 2004 och 2005 har i sig inget forandrats. Konferensstamningen ar lika harlig nu som da och man moter leende ansikten, lockande bokforsaljare och de gemytliga 60-talsbyggnaderna med att besvara leendet.

Klichetät och tråkig Robin Hood

2010-07-03T19:42:00.005+03:00

Ja, då var det dags att gå och se ännu en version av legenden om min favorithjälte, Robin Hood. Killen som kämpade för rättvisan när lagarna inte gjorde det: en aktuell film, utan tvekan! Men, ack, jag måste säga att jag gillade Erroll i sin fjantiga gröna dräkt mer - och filmen med Costner från 1990/1991 tycks skina i jämförelse, trots alla sina klyschor. Om man upprepar typiska medeltidsbilder och gör det roligt, då går det nog att svälja i någon mån. I dessa äldre filmer finns nämligen någon form av humor med i handlingen, hos skådisarna, i realiseringen. Ni kan tänka er att jag blev besviken på Ridley Scott!

Nog för att jag inte dyrkat hans tidigare historiska mastodonter så mycket överlag: Gladiator sina sidor, men hela storyn med en kille som är boss, sjunker ner till slav och gör en ny successtory igen - den är ju som tagen ur synen på vad en "American dream" går ut på! Och Kingdom of Heaven var litet komsi-komsa, med töntiga Bloom, men hade sina sidor även den. Men nu: hur kan en så smarrig historia som Robins göras så fjantig och - rentutsagt tråkig! Blodet rann och huvudena strittade, men just det kanske bidrog till att filmens höjdpunkt aldrig riktigt infann sig. Den var gjord med så rynkad panna att den blev nästan fatalt, oavsikligt komisk.

Och slutscenerna tog priset: det var ju som Lord of the Rings fastän det skulle föreställa historien! Själv började jag nästan vänta på att en Faramir skulle marschera in på scenen, så overkliga var de flesta karaktärer. Men, såklart - det ser ju inte lika ståtligt och dramatiskt ut om en gubbe bara slängs i jorden i en trälåda istället för att bli okristligt bränd på bål. Eld och blod var det med andra ord gott om. Och harnesk - den skulle då Marion också dra på sig som någon form av Rohanprinsessa! Det är ju bra att aluminium är lättare än järn, så att inte Blanchett stupade under tyngden. Och en munk/broder som slåss, ja, han vore ju ingen ordensman längre... Jag blev också störd på att Tuck fortsättningsvis skall gestaltas som en evinnerlig fetknopp som man bara därför skall skratta åt, dessutom. Då var killarna i wiccaversionen, serien Robin - the Hooded Man alltmer komplexa, trots att de alltemellanåt dansade omkring som alver.

När fransmännen anföll var det som någon pervers parodi med träbåtar av landstigningen i Normandie (väl, men äckligt skildrad i t.ex. Saving Private Ryan), fy! Och jag brukar alltså försöka att inte så starkt vara historiker när jag ser film, utan koncentrera mig på själva konstverket... Men det här var ju trefalt värre än Braveheart! Och värst av allt var att Robin var så blodfattig att jag verkligen saknade något av den charm som Russell ingav sin karaktär "Lucky Jack" i Master & Commander.

Fanns det något sevärt då? Det som slog mig när vi kom ut ur biografsalongen var att vi idag lever i ett sådant överflöd! Vad skulle en 1200-talsmänniska lägga märke till och uppskatta hos oss? Bara att odla, fixa allt själv etc. tog ju evinnerlig tid, planering och möda för folk i det preindustriella samhället. Tålamod krävdes även i att förflytta sig från plats till plats. Vi valsar bara in på Stockmanns delikatessavdelning, där hyllorna är proppfulla av varor vi bara behöver smått sträcka oss efter - och högst bli sura på att pilgrimsmusslorna var slut i disken. Sedan stiger vi i bilen och kör 30 km hem på en knapp halvtimme.

Medeltidsmarknad och medeltidsbilden

2010-07-02T07:39:00.006+03:00

Mamma fick en ledig dag och tog sig bums till Åbo, där Medeltidsmarknaden ordnades för nästan 15:e gången. Jag fick sällskap av min kära vän, arkeologen Mia Lempiäinen, som alltid lika glatt ställer upp på att visa sin hemstads bästa sidor. Innan marknaden vid domkyrkan öppnade, tog vi oss en sväng i domkyrkan där lagren av olika tid och rum harmoniskt finns sida vid sida. Det är alltid lika fint att ta sig en titt på Salige Hemmings vackra relikskrin i trä och på Carin Månsdotters sista viloplats. Hon får symbolisera ett hopp, men samtidigt en varning för den vanliga kvinnan: man kan nå toppen, men det är blåsigt där.

Marknadsyran tog vid (se bilderna) - på förmiddagen var det ännu ganska lugnt, men på eftermiddagen strömmade folk till i riklig mängd. I år är platsen ännu mer speciell än förr (den som vill bekanta sig med en analys av historeibruket ombedes läsa Anna Mari Niemis licentiatavhandling vid Åbo Akademi från år 2006), eftersom arkeologiska utgrävningar pågår vid restaurang Pinella. Vi tog oss en titt (se nedersta bilden). Hittills har de påträffat medeltida plankgolv (som sänts till analys) och som enskilda fynd en del beslag och knappar i metall, förstod jag. Arkeologerna får agera som djur i bur inför marknadsfolket, eftersom området är avskärmat för allas säkerhet. Grävningarna pågår till slutet av augusti, så den som har vägarna förbi kan säkert stanna till och ta sig en titt under sommaren.

I samband med marknaden anordnas även föreläsningar. Vi hörde en paneldebatt om medeltidsbilden arrangerad av Åbo centrum för forskning av medeltiden och nya tidens början. I panelen satt forskarna Tom Linkinen (expert på genderfrågor), Terhi Kivistö (expert på medeltida beskattning), Meri Vuohu (expert på miljöhistoria) och Marika Räsänen (som forskar kring reliker). Panelen kom med mycket intressanta inlägg och åhörarskaran på drygt 20 personer (synd att det inte var fler!) kom med goda frågor och kommentarer.

Många medeltidsmyter diskuterades, medan ropen från markandsskådespelet utanför skallade. Ofta anser man att medeltiden var en smutsig tid, då folk inte brydde sig om hygien, men Vuohu hade en del att anmärka för att dekonstruera denna schablon. Relikkulten ses i den postprotestantiska norra Europa ofta som konstig, medan man måste förstå att de hedras av en stor del av kristenheten än idag, påpekade i sin tur Räsänen. Linkinen berättade om de många och ofta motstridiga synerna på medeltidens sexualitet - det finns en gnutta fakta i alla dem, men man måste våga se diversiteten. Kivistö ville å sin sida påpeka att skattesystemet på medeltiden utformades på olika sätt i olika regioner och sist och slutligen verkar den inte alls ha varit "hårdade" än idag. Böndernas "dumhet" diskuterades även och man konstaterade att mycket inom jordbruket krävde otroligt invecklad planering, att livet bestod av muntliga traditioner och bruket av minnet var relevant i samhället. Numera tycks vi glömma vad vi skrev/läste på webben igår, senast imorgon...

Överlag tyckte jag debatten kunde ha varit litet mer provokativ och man kunde ha fått höra litet tydligare dekontruktion av olika medievalistiska mytbilder. Till exempel kunde det ha funnits en lista med färdiga teman att diskutera, eller så kunde åhörararna varit litet mer aktiva med att ställa frågor. Men tillfället var ett gott exempe på vad historiker och forskare definitivt borde syssla med i högre grad: möta publiken och våga dekonstruera rådande "sanningar" om det förflutna. Utmärkt!

Trött tackade jag Mia för en fin dag och vankade mot tåget. Jag var trött, men på ett helt annat sätt än till vardags med barnen. Idag var jag fortfarande mamma, men också forskare igen för några timmar.

Bonga kulturhistoria bilburen 1970

2010-06-06T11:42:00.000+03:00

På landet inventerade vi bokhyllan och hittade en guidebok utgiven av Esso, en rolig klenod från en svunnen mer kulturell epok. Envar kunde köpa den på bensinmacken och uppleva hemlandet per bil. Jag kollade naturligtvis genast vad som rekommenderades i mitt forskningsobjekt Nådendal och det var ju självfallet den medeltida kyrkan och ruinerna av borgittinerklostret. Först 20 år senare kom muminvärlden in i bilden, något som nu har gjort staden mer folkligt känd än dess historia.

I guideboken upprepas mytenom att man skulle ha hittat barnskelett där. Antagligen hängde denmed pga att myten är spännande. Detta dementerades nämligen redan av forskarna på 1860-talet.

Slott och kyrkor finns såklart även med i guideboken, som således blir en fläkt av en bild av Finlands historia från 40 år tillbaka.

- Posted using BlogPress from my iPhone

På historisk mark i Kudiby, Raseborg

2010-06-05T09:25:00.009+03:00

På mina föräldrars landställe i Kubidy i Raseborg (f.d. Karis) finns lämningar från historisk tid, troligen husgrunder (se bilden). Om man ser på Brotherus karta från 1705 (se bilden) ligger marken mammas och pappas 1800-talsria och två små kolonistugor står på, mitt emellan s.k. Väster- och Österåker. Det lär ska vara typiskt att påträffa medeltida husgrunder eller bebyggelselämningar från början av nya tiden på ett dylikt ställe. Det lilla diket som korsar fälten ca hundra meter ifrån oss var troligen en segelbar å i tiden, en å som leder ner söderut mot Raseborgs slott - som ligger bara på någon kilometers avständ härifrån. Det är med andra ord historisk mark och jag är glad at vi inte förorsakat större skada på området än några knutstenar för grunderna till kolonistugorna samt några trädgårdsland här och var.

När jag imorse inspekterade grunderna såg jag spår av regelbundna provborrningar, eller vad det nu kallas på svenska (kairaus på finska. i en av de antagna grunderna. Det är troligen mina vänner och kolleger som forskar i områdets historia som varit här i vår och undersökt tomten - verkligen fint. Redan för flera år sedan blev mina föräldrar mycket lyckliga av att få kopior på de historiska kartorna över området etc. av en arkeologkollega till mig. Numera heter just denna tomt Kudiby Lindbacken, eftersom min far var krigsbarn i Sverige och där fick vistas sommartid på gården Lindbacken. Han har symboliskt planterat en lind bredvid brunnen. Men områdets historia hör närmast ihop med min mamma.

Områdets historia betyder mycket för både mamma och mig: när man spanar mot vyn i sydöst ser man ett hus på andra sidan diket - det tillhör byn Berg. En av mammas släktgrenar härstammar därifrån sedan 1700-talet, så ibland undrar vi tillsammans huruvida någon av våra köttsliga förfäder även till och med bott på just denna plats, stått ankeldjupt i den Västnyländska myllan!

Historiens vingslag hörs tävla med fågelkvittret. Jag tar mig en kaffe, ser ut på det soliga landskapet, min dotter sover bredvid mig. Jag ler.

Vilken fest, vilken bal!

2010-05-30T16:11:00.003+03:00

Otroligt vad trötta vi var igår när vi vaknade och visste att vi ännu måste samla krafter inför Filosofiska fakultetens avslutande fest, den stora balen på Gamla Studenthuset. Men, när man vet att något fint är att vänta känns det som om man fick superkrafter. Mikko tryckte än en gång ner magisterskransen på pannan, vi klädde oss i frack och vit klänning och begav oss iväg på cocktails till professor Kolbe. Hon bor i Kronohagen - vetenskapens stadsdel, eftersom där bor tätt med vetenskapsmän än idag och flera av Universitetets institutioner fortsättningsvis är belägna här. Vi fick äran att flanera bland de eminenta hedersdoktorerna och träffa jubelmagister professor Klinge hos Kolbe, innan vi med lätta steg begav oss iväg mot Studenthuset i det strålande sommarvädret.

Balen blev precis vad vi väntade oss: polonäser, magistersfranses, mousserande vin och buffé i glada vänners lag - underbart! Emellanåt drog man sig till något bord och slog sig ner och vilade fötterna en stund innan man fortsatte att flanera eller dansa. Talet till gratisten följde varpå hyllningarna till de i promotionen speciellt uppmärksammade personerna vidtog: övermarskalken doc. Tuomas Heikkilä tackades varmt och bars omkring i salen i hedersstol, varpå följde hde andra speciella deltagarna i festen. Jubelmagister Klinge, som under sin karriär så varmt talat för Finland i Europa, bars upp till toner av Beethovens s.k. Europahymn - det var otroligt underbart och rörande, han leve! Hedersdoktorerna och slutligen vår härligt leende gratista magister Mirja Komulainen bars även hon i hedersstol runt salen - hon fick ackompanjeras lämpligt av vinsången Crambamboli (hon skrev sin pro gradu om akademisk sång på 1930-talet, se bilden)! Vilken stämning!

Vid slaget tolv avtackades promotor Gahmberg som avlägsnade sig genom en spaljé av doktorsvärjor (se den andra bilden) - efterfesten tog vid. Så småningom samlades man utanför huset i det nattliga centrum av Helsingfors, för att tåga tillbaka till Alma mater. Traditionellt tilltalades statyerna på vägen - vi vandrade sedvanligt genom Esplanadparken, för att nå Universitetets trappa klockan 4.13 för att hylla den uppstigande solen. Välkommen nya dag, välkommen framtiden - den är vår!

...till promotion

2010-05-29T09:11:00.003+03:00

Fredag 28.5.2010

Den stora stunden infann sig snabbare än väntat. Efter bara några timmars sömn var vi på Universitetet på fredagsmorgonen klockan 9 och ställde upp oss i led inför processionen in i solennitetssalen. Frackklädda herrar och vit- eller svartklädda damer flockades i aulorna och stämningen var tät. När allt var klart satte ritualen igång: vi marscherade in i solennitetssalen - avecer, hedersdoktorer och jubelmagistrar fick sätta sig som publik och doktorerna ställde sig längst fram invid parnassen, medan magistrarna bildade en krets runtom det hela genom att ställa sig i dubbla rader runt salen längst bak. Rektor, kansler och professorerna tågade in festklädda med mantlar och hattar. När alla var redo inledde promotor, professor Carl Gahmberg, sitt hälsningstal - ett mycket inspirerande tal om vikten av utbildning, tvärvetenskapligt samarbete och chans att få förverkliga sina idéer och inspiration till att flitigt arbeta för att förverkliga dem, bland annat. Det är viktigt att studeranden från början kan känna sig delaktiga i UNIVERSITAS, i gemenskapen. Det var även dagens tema i andra tal, och faktiskt ett mycket, mycket viktigt tema! Promotionen är ju just den ritual där tvärvetenskapligheten är mycket framträdande - kanske detta kunde förverkligas allt starkare av oss också i praktiken!

Först kröntes magistrarna med sin segerkrans, varpå doktorerna fick sin hatt och värja: hundraåttio närvarande magistrar och drygt hundra doktorer! Magistrarna och doktorerna spenderade hela akten stående, uthärdande allt inför denna stora ära och känsla av heder och gemenskap! Men visst var man trött, fastän man var lycklig, då man kunde sätta sig ner till festgudstjänst och lyssna på biskop Björn Vikströms kloka ord om betydelsen av att även ha hjärtat med i detta universitas: att trots all konkurens och hårdhet, som ses idag, även orka visa mod och medmänsklighet till sina kolleger. Väl talat - jag hoppas många tog dessa ord till sig!

Efter en paus på några timmar vidtog firandet med middag i Finlandiahuset. Stämningen var solenn, men mycket avslappnad - sorlet och skratten steg från borden i salen, de magnifika talen avslöste varandra! Modiga doktor Tero Halonen talade till Universitetet och framhöll i ganska skarpa ord sina åsikter om förändringarna i vår ekonomi, i förändringarna i vår administration, som kanske inte alltid gynnar medlemmarna av detta universitas: utmärkt, man måste även få vara provokativ, gå med facklan! Och professor Klinge talade i sitt jubelmagisterstal just för att verka aktivt som filosofer: att fakta och vishet hör ihop, men att visheten har ett viktigt element av moral - man måste leva som man lär. Magisterskransens betydelse är stor: vi är segrare, vi är Apollons efterträdare. Klinge är ett levande exempel som vi yngre väl kan hålla som förebild i detta hänseende!

Alltför snabbt ebbade talen ut och sorlet tystnade: det var dags att gå hem och vila. Men festen är inte slut än, detta var kanske högst "the end of the beginning", som promotorn Gahmberg konkluderade i sitt tacktal. Vilken fantastisk kväll!

Från kransbindning...

2010-05-29T08:53:00.004+03:00

Torsdag 27.5.2010

Vilket underbart veckoslut: det är filosofiska fakultetens vid Helsingfors universitet 95:e magisters- och doktorspromotion (sedan 1643) - och vi deltar (Mikko som promovend och jag som avec)! Mikko inledde festen med övning av promotionsakten i solennitetssalen på torsdagseftermiddagen, medan jag åkte ut till Kabelfabriken för att binda hans krans (jag är alltså så att säga hans krandsbindare). När jag anlände till kransbindningstillfället väntade jag mig på något sätt se bord med damer som syr och pladdrar, men när jag steg in i rummet var det fullt med frackklädda män! Under två sekunder trodde jag att jag kommit fel, innan jag insåg att detta ju är precis rätt ställe: numera är damerna magisterspromovender och herrarna binder kransen! Några undantag fanns ju förstås.

Det var en fin upplevelse, att äta choklad, dricka mousserande vin, välja lagerblad och ömt sy dem i krans för sin kära. Och verkligen rörande att se hur fru, magister Klinge sydde en krans till sin kära, professor Klinge, för andra gången - hon var hans kransbindare år 1960 och fick nu binda också hans jubelmagisterskrans 50 år senare!

Kransbindandet gick snabbare än jag väntat mig och det var ganska skönt att bege sig ner från det fuktiga växthusliknande utrymmet (jag antar att det var de fuktiga bladen som påverkade atmosfären), för att vänta på promovendernas ankomst. Och snart började festsalen fyllas med doktors- och magisterspromovender ur olika generationer! Förväntan var definitivt det som betecknade stämningen under middagen - förväntan inför morgondagens stora stund med bekransning och hattpåläggning.

Aktuellt att diskutera "finskheten"

2010-05-27T11:14:00.006+03:00

Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....

Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!

Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.

Dag 1 efter inlämningen

2010-05-21T08:23:00.005+03:00

Igår lämnade jag in manuskriptet för min doktorsavhandling till fakulteten. Jag hade jobbat som en galning med rättelser sedan tisdagskvällen, mer eller mindre klädd p.g.a. den rådande värmeböljan här i Finland. När vi kom till fakultetens kansli fanns det en lapp på dörren som meddelande att kansliet var stängt eftersom det var hobbydag för personalen! Jag bara bröt ihop av trötthet och satte mig i en soffa invid dörren och snyftade, försökte trösta mig med att det ju är en dag imorgon också. Dörren öppnades plötsligt: p.g.a. för mycket jobb hade inte alla kunnat delta i hobbydagen! Jag fick alltså lämna in min avhandling jag hade släpat dit, 405 sidor utskrivna i tre exemplar (i en låda), trots allt, hurra!

Nåväl, igår somnade jag framför tv:n dödstrött och idag har jag stigit upp med en konstig känsla: jag skall fundera på vad jag skrivit under sommaren, förvisso, men jag behöver inte peta i texten på tre-fyra månader! Med andra ord lever jag nu i dag 1 efter inlämningen till förgranskning och texten har förflyttats vidare att granskas och kritiseras av någon annan. Det är inte så märkvärdigt, men visst känns det som om sommaren kan börja nu - ett riktigt sommarlov för första gången på otaliga år!!